Chihuahua – sagan om Sveriges sista folkrörelse

Artikel med Sam Carlshamre i Ondskan (vintern 2007/2008)

Det ligger en hund begraven på Skeppsholmen. Ondskan berättar sagan om Stockholms mest bortglömda band.

Stockholm januari 2003. En kall och ogästvänlig vinterkväll har sänkt sig över huvudstaden. De flesta håller sig inne, men utanför Teater Galeasen på Skeppsholmen har ett hundratal människor slutit upp i en svartklädd procession. Ackompanjerade av en blåsorkesters vemodiga spel påbörjar de sin vandring. Natten lyses upp av det fladdrande skenet från facklor som deltagarna bär i sina händer. Tåget leds av en man klädd i något som liknar en mexikansk mariachikostym. Efter honom följer två andra män, uppenbart tagna av stundens allvar. På sina axlar bär de en stor synt av märket JVC.

Efter ett hundratal meter gör processionen halt vid en grop. De två männen med synten skiljer sig från folkmassan och närmar sig hålet. När de kommit fram stannar de och börjar vördnadsfullt fira ner instrumentet med två rep. Orkestern, som förstärkts av en grupp sångare, spelar ett högtidligt stycke. När synten nått botten vänder männen sig om och tar upp varsin sten från marken. Några sekunder senare hörs det krasande ljudet av plast som krossas. Orkestern har tystnat.

***

Åtta år tidigare var synten ännu intakt, och befann sig hemma hos filmstudenten Henry Selder. Tillsammans med en uråldrig portabandspelare, en sampler, en monofon orgel med inmonterad mikrofonförstärkare och några hembyggda syntar, utgjorde den en studio som Henry byggt upp i sin femton kvadratmeter lilla lägenhet i en före detta dödgrävarbostad i Djurgårdsstaden. Vid sidan av filmstudierna höll han på med flera musikaliska projekt, bland annat var han ”soundmaster” i rockbandet Mazarine Street.

Henry hyste dessutom en förkärlek till bossanova, ett intresse som tyvärr inte kom till sin rätt i Mazarine Street. 1995 hade han emellertid turen att stöta ihop med Viktor Brobacke, som till vardags spelade trombon i skapunkbandet Monster. Viktor hade en helt annan musikalisk bakgrund än Henry. Han var svag för jamaicansk musik, som ska och rocksteady. Efter att ha börjat umgås alltmer bestämde sig Henry och Viktor för att göra gemensam sak i ett nytt projekt med arbetsnamnet Boska. Det första projektet blev att göra musik till en kortfilm om en porrfilmscasting som en av Henrys klasskompisar på Stockholms Filmskola hade gjort.

– Boska var väldigt konceptuellt från början. Vi hade en idé om ett skivomslag där vi skulle skaka hand med varandra. Jag skulle vara bossa och Viktor skulle vara ska. Den första låten hette ”Tennis”, och var just en sån blandning av bossa och ska.

Henry Selder tystnar och börjar sleva upp pastasallad på en tallrik. Han slår sig ned i det nyklippta gräset på Maria kyrkogård, där vi efter många om och men bokat in en picknick med honom och Viktor Brobacke. Det har inte varit en helt lätt uppgift. De före detta bandkamraterna träffas sällan, och har nuförtiden inte ens kvar varandras telefonnummer. Under de fem år som gått sedan Henry förstörde sin JVC-synt ute på Skeppsholmen har han och Viktor haft fullt upp på varsitt håll. Henry har sysslat med att regissera film. Viktor har blivit rockstjärna i Moneybrother.

***

En svensk googling på ”Chihuahua” genererar ungefär 126 000 träffar. Föga förvånande handlar nästan alla om små ynkliga hundar med tjugo centimeters mankhöjd. En handfull sidor berör emellertid andra ämnen. En Wikipedia-artikel påstår exempelvis att Chihuahua är en ”svensk musikgrupp” som ”bildades 1995 och spelade deppig pop med latinoinslag”. Texten är en rad kort och saknar länkar. Den säger en del om vad som blivit kvar av det band som uppstod ur resterna av Boska. Trots att Henrys och Viktors band existerade i åtta år, spelade på såväl rockklubbar som busshållplatser, släppte en av den svenska pophistoriens mest märkliga skivor och var ett kollektiv med sammanlagt över femtio medlemmar långt innan I’m From Barcelona ens hunnit sluta söndagsskolan, är det som om Chihuahua aldrig varit något annat än en liten ful hund.

Varken Henry eller Viktor vet varför det har blivit så. När de träffar oss på Maria kyrkogård är det första gången på flera år som de pratar om tiden med Chihuahua. Det märks. De gestikulerar vilt, pratar i munnen på varandra och tar varje chans att glida iväg i långa märkliga anekdoter om bandet. Då och då avbryts de av ett tutande ljud från S:t Paulsgatan, inte alls olik den brölande bastuba som inleder öppningsspåret ”Bingo” på Chihuahuas fullängdsskiva Extra Everything från 2000. För dem som inte stött på bandet kan titeln Extra Everything, men kanske i synnerhet skivans omslag, utgöra en lämplig introduktion. Det föreställer ett bord som dukats upp till en grotesk matorgie, likt en knytkalas-remake av 70-talsfilmen ”Brakfesten”. Gratinerad falukorv, baguetter, potatismos, fyllda paprikor, laxkotletter, schnitzel, jordnötter, ett fiskhuvud, korvar, fiskpinnar, marshmallows, sallad, oliver och en gräddtårta bildar ordet Chihuhaua. Vin- och ölglas och små dockor står utställda här och var. Duken skymtar mellan mattallrikarna.

Chihuahuas smörgåsbord av ska och latin, bossa och reggae, calypso och dub är på många sätt en musikalisk motsvarighet till skivomslagets tablå. Bandets orkestrering rymde såväl sitar, harpa, manskör, ölburkar som sambaorkester.

– Jag har aldrig känt mig särskilt bunden vid former och sånt, hävdar Viktor. Det finns massor av oskrivna rockregler, men jag har aldrig känt att jag varken vill göra uppror mot dem eller binda mig till dem.

***

Hur det gick till när den studiobaserade duon Boska förvandlads till det kaotiska livekollektivet Chihuahua verkar varken Viktor eller Henry vara på det klara med. Att spela live var inget Boska planerat, så kanske togs steget mot Chihuahua då man accepterade sin första konsert på Kafé 44 i Stockholm.

– Det var då vi knöt till oss folk för första gången, berättar Henry. Vi hade bara två-tre låtar, så det måste ha varit rätt tidigt. Jag minns att vår kompis Niklas Korssell var med, han slog sönder sina händer på ett par stenhårda turistbongos.

Viktor fortsätter:
– Efter den spelningen kändes det som att vi skulle kunna bli ett riktigt band. Vi började tacka ja till alla spelningar vi fick, och varje gång byggde vi på med nya medlemmar. Ofta kunde folk inte komma, då var vi tvungna att hitta någon ny. Det blev ofta missar i kommunikationen. Behövde vi en trumvikarie lyckades tre personer ta med sig varsin trummis, och eftersom vi var för snälla för att säga att de inte fick vara med fick alla tre spela samtidigt.

I takt med att ryktet spreds om de mer eller mindre obefintliga inträdeskraven började Henry och Viktors projekt, som nu fått namnet Chihuahua, att förvandlas till ett kollektiv. Vänner och bekanta kom och gick, och snart hade ryktet letat sig utanför bekantskapskretsen. Främlingar med underliga lertrummor knackade på replokalsdörren, skäggiga män som aldrig hade rört ett instrument insisterade på att få slå på ölburkar. Henry och Viktor uppskattade visserligen anarkin, men var medvetna om att den också innebar problem.

– Vissa spelningar var fruktansvärda, säger Henry. Ibland hade hälften av medlemmarna inte ens hört låtarna. Vi brukade sitta i ett rum bakom scenen innan konserterna, och då fick den saxofonist som kunde låtarna lära de andra saxofonisterna hur de skulle spela.

Vissa ”medlemmar” deltog bara på någon spelning, andra var mer trofasta. Efter något år utkristalliserades ett par musiker som kom att bli Chihuahuas stomme. Framför allt var det organisten Per Nyström, barytonsaxofonisten Emely Ahlsén och tenorsaxofonisterna Martin Linder och Susie Norling. När Viktor flyttade till den squatliknande kolsyrefabriken i Liljeholmen började denna skara att repa någorlunda regelbundet. Viktor och Henry träffades fortfarande på tu man hand för att lägga grunderna till låtarna, men de musiker som dök upp på repen (oftast inte fler än fem) fick hjälpa till att arrangera och skriva stämmor. För Viktor och Henry började det spretiga kollektivet alltmer att framstå som deras huvudprojekt.

– Det var Chihuahua som kändes närmast hjärtat, säger Henry. I Mazarine Street visste jag inte ens vad jag skulle spela. Jag kröp mest omkring på scenen och skrek i en mikrofon med jättemycket eko.

Viktor håller med.
– I Monster ingick jag i något slags vi-mot-världen-kollektiv där vi skulle döda alla och vara jättehårda. Chihuahua blev mitt och Henrys helt egna barn. Det var det perfekta tillfället att låta våra egon blomma ut. Vi sket i om våra seriösa musikkompisar tyckte att Chihuahua var ett jävla skämt, för vi visste att det inte var så.

Under de första åren var Chihuahua enbart ett liveband. På spelningarna framfördes låtar som ”Tennis” och ”Monument”, men den låt som utgjorde höjdpunkten på konserterna var ”Skeletto”. Det var en trummaskinsbaserad skalåt om ett mystiskt fan till latinbandet Gula Febern, som hade för vana att terrorisera bandets konserter iförd skelettdräkt och clownmask. Viktor minns honom med skräckblandad förtjusning.

– Ingen visste vem han var, ingen hade sett honom utan masken. Gula Febern försökte bli av med honom, men han sökte han upp dem på varenda spelning och körde en egen show, den misslyckade clownens show. Han var demonisk, oerhört smaklös.

Chihuahua genomförde mängder av konserter hos kompisar och på fester. Bandet undvek klubbspelningar och föredrog mer okonventionella uppdrag. Man kompade bland annat en pågående boxningsmatch inifrån ringen, och var förband till den revolutionära mexikanska Elviskopian El Vez. Vid ett tillfälle gjorde Henry en enmansspelning i en busskur på Autobahn.

– Vi spelade varsomhelst, konstaterar Henry. Det var aldrig någon som visste vem som hade bokat oss och vi fick nästan aldrig betalt. En gång gjorde vi en pizzeriaturné. Alla knökade in sig i min mammas bil, vi var sju personer och en jävla massa instrument. Sen åkte vi runt till olika restauranger, och sprang in och frågade om vi fick spela.

– Det slutade på Bröderna Olsson va?, frågar Viktor.

Henry nickar.
– Ja just det! De tyckte att det var jättebra. Nån i publiken skulle gifta sig några dagar senare och bad oss att spela på bröllopsfesten.

I publiken på Bröderna Olsson stod Anders Wendin, sångare i Monster och sedermera Moneybrother.

– Han tyckte att det var den bästa spelningen han sett! Sen kom han i och för sig tillbaks till bröllopskonserten, och då tyckte han att det var det sämsta han sett.

***

En annan som vid den här tiden fick upp ögonen för Chihuahua var Johanna Billing. Billing var framför allt sysselsatt som konstnär, men höll också på med musik. Bland annat låg hon bakom Musik för mig kanske för dig, en av Stockholms första blandklubbar. 1997 lärde hon känna Henry, som gav henne ett mystiskt blandband utan låtlista.

– Det var en fantastisk kassett, berättar hon. Sun Ra och Caetano Veloso var med. Men det jag gillade allra bäst var en låt som jag aldrig hade hört förut. Eftersom Henry inte hade skickat med någon låtlista var jag tvungen att sjunga låten för honom, och då visade det sig att det var hans eget band!

När bitarna fallit på plats tog det inte lång tid innan Billing blivit ett av Chihuahuas största fans. Hon förstod inte varför bandet inte släppt någon skiva, trots att de funnits i flera år och uppträtt i varenda skrubb i Storstockholm. Inget skivbolag hade visat visade intresse, och Henry och Viktor ansträngde sig heller inte.

Johanna Billing bestämde sig till slut för att ta saken i egna händer.

– I slutet av 1997 startade jag och min bror Anders skivbolaget Make It Happen för att kunna ge ut Chihuahua. Det var i samma veva som folk började prata om att man kunde starta ett eget bolag även om man inte redan var i branschen.

Billings idé var att bereda väg för mindre band genom att låta dem släppa varsin vinylsingel i tusen exemplar. I praktiken kom Make it Happen dessutom att fungera som bokningsagent och konsertarrangör. Skivsläppen följdes av releasefester på Kulturhuset, och bolaget organiserade med jämna mellanrum klassreseliknande bussturnéer i utlandet.

Ett par månader efter att Make It Happen startade fick Chihuahua spela in bolagets första skiva. Viktor och Henry hade gjort flera demoinspelningar ända sedan tiden med Boska, men nu fick de chansen att göra en seriöst inspelad skiva tillsammans med hela orkestern. Den dancehallflirtande ”Monument” trycktes tillsammans med trummaskinsamban ”Renegade” in på en singel som släpptes i början av 1998. Inspelningarna gjordes under en nattlig maratonsession på Europafilm Studios.

– Min gamla klasskompis Mario från Stockholms Filmskola jobbade som ljudtekniker, berättar Henry. Han hade nycklarna till studion och släppte in oss när det egentligen var stängt. De hade ett jättefint instrumentförråd med vibrafoner och pukor som vi släpade fram. Vi kom dit tidigt på kvällen och spelade in hela natten.

Alla som sett Chihuahua live visste att det var som att köpa grisen i säcken. Monument-sjuan gav ett mer genomtänkt intryck. Att det framför allt var bandets stomme som spelade in skivan märks på soundet. Bombardemanget av märkliga instrument som skulle komma att prägla Extra Everything saknades, och JVC-syntens trummaskin och förprogrammerade basgångar fick utgöra rytmsektionen. Tillsammans med massiva blåsarrangemang skapades en kreativ schizofreni som i sina bästa stunder, exempelvis i ”Renegades” utdragna instrumentalpartier, påminde om den brasilianska tropicalian.

Anspråkslöst inpackad i ett pappersfodral stämplat med bandets namn och Johanna Billings telefonnummer började Monument-sjuan spridas i Stockholm. Under oklara omständigheter hamnade ett exemplar hemma hos Johan Renck, som precis lagt sitt alias Stakka Bo på hyllan och istället slagit sig på en karriär som skivbolagsboss för Beverage Records. Han letade efter artister att signa, och det dröjde inte länge innan Henry och Viktor stod utanför hans ytterdörr.

– Vi kom till hans lägenhet där väggarna var gjorda av akvarier och fåtöljerna formade som händer, berättar Viktor. Renck gick runt och pratade i telefon med Madonna. Själva visade vi något slags powerpointpresentation och spelade upp låtar som vi gjort på en rullbandspelare från Myrorna. Han tyckte att det var jätteroligt och gav oss pengar för att spela in en demo.

Viktor och Henry hade hunnit spela in grunderna till nästan tio låtar när Johan Renck plötsligt tappade intresset. Återigen var det Johanna Billing som fick ta Chihuahua under sina vingar. Tidigare hade Make It Happen bara gett ut singlar, men när bolagets käraste barn plötsligt stod med en halvinspelad fullängdsskiva bestämde hon sig för att göra ett undantag, och med stöd av Statens kulturråd återupptogs de avbrutna inspelningarna. Äntligen skulle Chihuahuas fem år av musikaliska infall dokumenteras.

– Nu var det dags att ringa in det tunga artilleriet, säger Viktor. Vi skulle slå på stort. Vi hade ornamenterat under så många år, lagt till melodier och ingångar och upptakter här och där. När vi till sist fick chansen att spela in lade vi på ännu mer. Pukor, harpor, kinesiska barnkörer! Duvor!

De storslagna planerna mynnade ut i en av den svenska pophistoriens mest egendomliga skivinspelningar. Inom loppet av en knapp vecka passerade allt som allt fyrtiosju musiker revy i Pelle Gunnerfeldts studio i Gröndal. Harpor, gitarrer, sitarer, congas, syntar, tablas, trumpeter, taboras, trumset, clavinetter, saxofoner och ölburkar släpades fram och tillbaka, allt styrt av ett minutiöst detaljerat tidsschema som Henry utarbetat. En manskör, en stråkkvartett och en mindre sambaorkester blixtinkallades också. Det sade sig självt att skivan skulle få namnet Extra Everything.

– Allt spelades in på en vecka, berättar Viktor. Vi höll på hela dagarna och halva nätterna. När vi skulle lägga grunderna till skivan började JVC-synten balla ur. Det var värst på ”Renegade”, tempot svajade jättemycket. Sambaorkestern vägrade spela, så vi fick spela in en trumma i taget. Man var helt slut i huvudet efteråt.

Om inspelningarna genomfördes i ett rasande tempo gick mixningen ännu snabbare. Make it Happen hade redan bokat ett datum för releasefesten och ville ha skivan färdig så fort som möjligt. Henry, som skulle åka på semester, blev tvungen att mixa de tio låtarna på en enda dag.

Trots de kaotiska omständigheterna lyckades bandet skapa en förvånansvärt sammanhållen skiva. Den spretiga musiken från ”Monument”-singeln förvandlades till en dynamisk hybrid av ska, pop, bossa, latin och jazz, framförd av ett samspelt storband. Chihuahua vandrade medvetet mellan genrerna, från den låghalta reggaevalsen i ”Sexy Western” till de dissonanta jazzpartierna i ”Unhappy Hour”, från ”Renegades” svängiga samba till ”Rollerblade Mans” latinpop.

Den som lyssnar på ”Extra Everything” idag finner emellertid inte bara en manifestation i musikalisk kulturrelativism, utan framför allt en fantastisk popskiva. Låtar som ”Rollerblade Man”, ”Monument” och ”Erase All Vocals” sjuder av fantasirika melodier, stråkar och blåspartier. Skivans allra bästa låt är förmodligen ”Tennis”, ett Augustus Pablo-influerat mischmasch av bossa och reggae. Med dubinfluenser, suggestiva instrumentalpartier och en halvt obegriplig toasting är den också en väldigt typisk Chihuahualåt. Som en marijuanadimma ackompanjerar musiken den surrealistiska texten om en avdankad tennisspelare som flyttat till Madeira för att fly undan Skatteverket och skjuta heroin.

Detta är inte den enda dekadenta karaktär som figurerar på ”Extra Everything”. Skivan är full av historier om demoniska skivproducenter och nykoloniala sexturister på rullskridskor. Till och med instrumentalstycket ”Ben Hur” presenteras i skivkonvolutet som en sång om ”svek, upprättelse och kröning bland slavarna i Romarriket”. Texternas filmiska känsla förstärks ofta av musiken, som i ”Kill a Killer”, där historien om en dödsdömd fånges sista timmar smyger över i ett klaustrofobiskt kaos av gnisslande stråkar och ylande altsaxofon.

I tidningarna möttes Extra Everything av försiktigt positiva recensioner. I DN beskrevs skivan som en ”gigantisk barnmålning utrullad på golvet med fingerfärg, kolapapper, pappersblommor, knäckformar”. Den enda såg Chihuahua som något mer än ett skojfriskt hundramannaband var Sara Martinsson, som i en lång recension på musiksidan Bomben uppmärksammade att bandet hade andra, mer allvarliga sidor.

***

Extra Everything innebar att Chihuahua för första gången kunde nå utanför de snäva stockholmskretsar som hängde på konstskolefester och köpte limiterade sjutumssinglar. ”Rollerblade Man” spelades till och med i radion. Men bandet hade ända sedan starten fört en lågintensiv tillvaro utan högtflygande planer, och skivan ändrade inte på det. Snarare tycktes den ha en motsatt effekt. När Extra Everything släpptes år 2000 hade bandet funnits i fem år. Ett och ett halvt år senare hade de splittrats.

– Någon gång efter att skivan släppts började det bli svårare att hålla ihop bandet, konstaterar Viktor. Folk hade för mycket att göra, jag och Henry också. Fler och fler började banga. Till slut var det bara Henry, Per och Martin som dök upp på repen. Vi hade haft dålig disciplin redan från början, men nu blev det hopplöst. Ingen brydde sig, folk började till och med svara i sina mobiltelefoner på scenen.

Ironiskt nog kom dödsstöten just i och med en spelning som skulle kunna ha inneburit ett större genombrott. I början av 2002 hade Emmabodafestivalen visat intresse för att bandet skulle spela. Johanna Billing jobbade hårt för att konserten skulle bli av. Chihuahua hade inte visat sig särskilt mycket utanför Stockholm och aldrig spelat på någon stor festival. En konsert på Emmaboda skulle vara ett effektivt sätt att marknadsföra skivan.

Efter ett antal turer bekräftades bokningen på festivalens hemsida, men bara någon vecka innan spelningen hoppade bandet av. Att Moder Jords Massiva blixtinkallades för att fylla festivalens blygsamma kvot av dansvänliga baktaktskollektiv räckte inte för att trösta bandets besvikna fans. Inte blev det bättre av att ett envist rykte gjorde gällande att Chihuahua inte längre existerade.

– Jag hade verkligen sett fram emot att göra en festivalspelning, berättar Viktor. Det kändes väldigt roligt att en ny publik skulle få chansen att få höra Chihuahua. Men samtidigt hade det blivit mer och mer tungrott. Ingen verkade visa något större intresse. Några veckor innan spelningen ringde Henry mig och sa att han inte orkade åka till Emmaboda och att han ville lägga ner bandet.

Han tystnar och tar en klunk kaffe.

– För mig var det inte särskilt svårt att haka på, även om jag kanske ångrade mig lite efteråt. Allting har sin tid. De andra medlemmarna förstod nog, även om vissa tog det rätt hårt. Andra tyckte bara att det var skönt.

På Make It Happens kontor hemma hos Johanna Billing var stämmningen tryckt.

– Jag blev ganska knäckt, berättar hon. För skivbolaget var det verkligen det värsta som kunde hända. Vi hade ingen marknadsföring och hade hoppats mycket på Emmabodaspelningen. Det är klart att ett band ska spela på en stor festival när de precis har släppt en skiva, annars är de ju dumma. Men Chihuahua var aldrig intresserade av den sortens berömmelse. De struntade i spelets regler, och jag kan inte låta bli att respektera det.

Johanna Billing tror inte att det var den ökade uppmärksamheten eller problemen att hålla ihop kollektivet som ledde till att Chihuahua splittrades. Enligt henne var det snarare Viktors, och kanske framför allt Henrys, syn på musikskapande som satte stopp. När Make It Happen några år senare släppte skivor med Puppet Masters och Rock Out!, två av Henrys andra band, dröjde det inte länge innan även de projekten lades på is.

– Jag tror att det är så Henry jobbar, och så funkar jag också. Man arbetar med det kreativa tills det är klart och sen vill man inte hålla på med det längre. Han kände kanske att arbetet med Chihuahua var färdigt när skivan hade släppts. Om han och Viktor hade varit intresserade tror jag att de hade kunnat växa med uppgiften.

***

Nu blev det inte så. Istället satte Chihuahua punkt en svinkall natt ute på Skeppsholmen. På Maria kyrkogård, där både intervjun och pastasalladen börjar ta slut, berättar Henry och Viktor om begravningsceremonin. Henry ger en detaljerad beskrivning av hur han och Per Nyström slog sönder JVC-synten och hur ett annat band (som gjorde misstänkt Chihuahualiknande musik) försökte stjäla den.  Kyrkklockan slår åtta slag. Viktor letar efter några sista kaffedroppar i sin plastmugg. Han börjar prata om vad som hänt efter Chihuahua, om hur Moneybrother inom några år blev ett av landets största rockband. Någon av oss nämner att Anders Wendin lär ha sagt att han ”aldrig skulle vilja sitta och ploja i en källare med Henry”.

Viktor skrattar.

– Anders är inte alls en sån person. Han känner väl att han kan rock, och det vill han göra enligt reglerna. Så var det inte med Chihuahua. Vi var aldrig smarta i något avseende, vi tänkte inte på när det var dags att sätta in en stöt musikaliskt eller hur det skulle låta eller vilka som skulle vara med. Det hände märkliga grejer hela tiden, folk halkade in på bananskal hit och dit. Det berodde på att vi lekte att vi hade ett band. Chihuahua var en lek.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s