Människor helt utan betydelse

Recension av Johan Klings roman Människor helt utan betydelse i Arbetaren 5/2 2009

Ibland pratas det från politikerhåll om att Stockholm borde bli mer som “Berlin” eller “Barcelona”. Det kan framstå som en märklig vision med tanke på att den politik som förts i stan sen början av 90-talet knappast gjort Stockholm till någon kulturell smältdegel, utan snarare fördjupat segregationen och upprättat nya gränser.

Sällan har det samtida Stockholm skildrats så träffande som i Johan Klings film Darling. En östermalmstjej tvingas lämna Stureplansbubblan, börjar arbeta på McDonalds och träffar en skuldsatt man från förorten som vänder hamburgare för att betala av lånen. Detta oväntade möte ger upphov till en kortlivad vänskap över klassgränserna.

När Kling nu debuterar som författare med romanen Människor helt utan betydelse konfronteras inte klasserna med varandra på samma sätt. Stockholms innerstad framstår snarare som ett extremt homogent medelklassreservat, förstoppat av trettiofemåriga reklamare med intetsägande svenniga namn. Alla tycks förakta varandra. Fullständigt oförmögna att kommunicera häver de ur sig artificiella artighetsfraser och kommentarer om vädret. Mest alienerad av alla är huvudpersonen Magnus, en deprimerad frilansjournalist som under bokens tolv timmar långa handlingsförlopp driver runt på jakt efter bekräftelse och lönekuvert. Alla samtal låser sig och alla projekt havererar. I väskan bär han ett refuserat bokmanus, i fickan ligger en mobiltelefon som inte ringer.

Människor helt utan betydelse är kanske ingen superoriginell bok, men den ställer ändå ett par intressanta frågor. Hur kan en modern storstad rymma alla dessa slutna kretsar och gränser? Vilka sociala strukturer ger upphov till det främlingsskap som huvudpersonen upplever? Även om Johan Kling inte gör några politiska bokslut tycks hans stockholmsskildring bära på en tyst kritik av den stad där det sociala umgänget förvandlats till nätverkande och där den förhärskande livsåskådningen stavas karriärism.

Men så är också Stockholm en plats där marknadslogiken genomsyrar det mesta: där den som har råd är välkommen att måla om en hel tunnelbanevagn, men där det är förbjudet att sätta upp en affisch. Mer Frankfurt än Berlin, kanske.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s