Musik”kritiken”

Artikel om musikkritik på Digfi.com 18/2 2009

Musikjournalistik är en genre
som nästan aldrig utsätts för kritik. Viktiga frågor om vilken typ av musik som uppmärksammas, hur den framställs och skribentens egen funktion förs ganska sällan på tal. Saken har knappast blivit bättre av att alla do it yourself-sprungna musikfanzines som poppade upp i Sverige mot slutet av 90-talet nu tycks vara ett minne blott.

Det är därför roligt att signaturen Stepbrother Ernest återupplivar diskussionen i sin artikel på Digfi i förra veckan. Ernest menar att musikjournalistiken istället för att ägna sig åt ett “rövslickande av folkliga kändisar” borde bereda väg för “konstnärligt begåvade artister som inte är en del av det kommersiella spelet”. Jag håller med. Det upphävande av distinktionen mellan kommersiellt och alternativt som numera präglar många större musikpublikationer gynnar i slutändan bara de redan etablerade musikerna. När stora stygga Spotify i en handvändning rensar bort Honeydrips, Most Valuable Players, Le Sport och Air France blir det tydligt att vi som skriver om musik bär ett ansvar gentemot de mindre artisterna. Även om vi inte behöver följa Nordpolens tröttsamma exempel och bejaka en inbillat marginaliserad position, bör vi försöka ge utrymme åt artister utan marknadsföringsmöjligheter eller tillträde till det digitaliserade musiklivets intergalaktiska kanaler. Häri ligger, tycker jag, behållningen med en sida som Digfi Songs.

Ernest fortsätter sin artikel med att beklaga sig över “ett kulturklimat där värderelativismen är allenarådande”. Han menar att dagens musikskribenter lägger krokben för sig själva genom att vägra göra tydliga estetiska ställningstaganden. Även om resonemanget inte är glasklart tycks han dra slutsatsen att problematiken ovan skulle lösas om musikjournalister “vågade stå för sin egen smak lite mer”. (Måhända är denna ärlighet något som ”Stepbrother Ernest” själv bör överväga?)

Här måste jag vinka farväl till Ernest, för jag förstår varken vem eller vad som kritiseras. Även om vissa av 00-talets musikpublikationer uppmärksammar artister på andra grunder än huruvida musiken är “bra” är det subjektiva tyckandet alltjämt helt förhärskande bland det som kallas för musikkritik. I själva verket kännetecknas hela musikkritiken – från den mest obskyra blogg den mest etablerade kultursidan – av ett evinnerligt åsiktsmaskineri och en benhård tro på den “personliga smak” som Ernest menar har gått upp i rök.

Problemet är inte att vi som skriver om musik och recenserar skivor inte vågar påstå att artister är “bra” eller “dåliga”, för det gör vi hela tiden. Problemet är att vi är så oförmögna att relatera musiken till samhället i stort. Vår nonchalans gentemot musiken beror inte på att vi sätter parentes kring vår subjektivitet, utan kring resten. Istället för att exempelvis undersöka en musikers förhållande till samtidens kulturella strömningar eller synliggöra ett bands funktion i en vidare social eller politisk kontext, förvandlas dagens musikkritik nästan undantagslöst till en avpolitiserad namedropping, som placerar artister i ett koordinatsystem av band och musikgenres. Sällan har denna procedur skildrats så träffande som på Doktor Kosmos senaste skiva, där Uje Brandelius läser en “recension” av sin nya platta:

Det låter som om Florian Schneider startat kennel med Pink
Och bjudit in Olof Palme på en indiepopdrink
[…]
Det låter som om Alan Vega har köpt Trinityskor
Och åkt till Arjeplogs förortsghetto med Yngve Stoor
[…]
Det låter som om Nina Hagen hånglat upp Pedda P
I någon tvättstuga i Kreutzberg någonstans runt -83

Den här typen av musikkritik förmår varken förmedla en förståelse för musiken i sig eller påvisa någon relevans för musik som kulturuttryck. Den navelskådning som musikkritiken förfallit till står i skarp kontrast till den besläktade litteratur- och filmkritiken. Dessa genrer har aldrig nöjt sig med att fastslå simpla omdömen, utan strävat efter att undersöka litteraturens eller filmens samhälleliga funktion, påvisa författarens eller regissörens position i en politisk kontext och undersöka arbetets ekonomiska och kulturella förutsättningar. Denna verkligt kritiska behandling – fjärran från de smakorgier som Ernest efterfrågar – sammanfattas finfint i Perry Andersons bok Postmodernitetens ursprung:

Vi har först smak, eller åsikt, det vill säga en rad subjektiva preferenser – som i sig har föga intresse – för särskilda konstverk. Sedan har vi analys, eller […] undersökningen av ‘de historiska möjlighetsbetingelserna för specifika former’. Slutligen har vi värderingen, som inte är detsamma som en estetisk bedömning i traditionell mening, utan som snarare söker ta reda på kvaliteten hos det sociala livet med hjälp av texten eller det enskilda konstverket…

Vad hindrar musikkritiken från att lära av raderna ovan? Varför skulle inte musikjournalister kunna ge sig i kast med sitt studieföremål med samma allvar och engagemang som andra kulturskribenter? Bara genom att behandla musiken som ett genuint samhällsuttryck kan vi förhindra att musikkritiken förlorar sin funktion. Bara så undviker vi att cementera populärmusikens status som en kommersiell bruksvara, visserligen kapabel att leva upp till marknadens krav men helt oförmögen att säga något om den värld vi lever i.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s