Vänster som livsstil – Facebookradikalens öden och äventyr

Artikel i temablocket ”Radikalism” i Arena (4/2009)

Den radikala vänstern är inträngd i ett hörn. Dess begär efter en annan värld än den nyliberala är fortfarande starkt, men det kanaliseras mest i rätt sorts val av konsumtion, levnadssätt och Facebookgrupper.

Klas står bredvid mig och sorterar b-posten. Det är fredag eftermiddag och arbetsdagen är snart slut. Vi kallpratar. Det är lätt att göra det med Klas, han är en ovanligt vettig person. I synnerhet när det gäller politik. Klas har ett förflutet inom SAC, men vad jag vet är han inte så aktiv längre. Nu står han bredvid mig och kastar upp brev i olika fack och plötsligt frågar han om jag har några planer för kvällen. Han ska nämligen på en stödfest för ett autonomt kulturhus som några bekanta till honom har byggt vid Högdalstippen. Cyklopen heter huset.

”Stödfester”, säger Klas med ett snett leende. Min främsta politiska aktivitet.

Det är självklart menat som ett skämt, men när vi på kvällen tar tunnelbanan ut till Högdalen och går den obegripliga vägen till Cyklopen är det på blodigaste allvar. Vi dricker burköl, pratar med bekanta, klagar på den dåliga musiken. Det är verkligen ingen spektakulär fest. Men på kvällen går jag och lägger mig med gott samvete, och jag inbillar mig att Klas gör detsamma. Vår närvaro på festen, våra urdruckna ölburkar som nu ligger slängda på leråkern utanför huset betyder något. En politisk handling? Ett ideologiskt ställningstagande?

När jag ett och ett halvt år senare läser att Cyklopen har bränts ner är min första reaktion ilska. Hur kan man göra något sådant mot vårt kulturhus, mot det enda fysiska utrymme som inte perverterats av marknadslogiken?

Sen inser jag att jag bara har varit på Cyklopen en enda gång. På stödfesten.

***

Att vara politiskt radikal i början av 2000-talet är ingen helt enkel historia. I en tid då inga sociala rörelser attraherar och få politiska grupper lyckas peka bortom den rådande samhällsordningen är det inte lätt att veta hur begäret efter en annan värld än den patriarkala, heterosexistiska kapitalismens ska kanaliseras. Den amerikanska statsvetaren Wendy Brown – en av de teoretiker som på mest övertygande sätt diagnosticerat den samtida vänsterns problem – menar att vår tid präglas av en känsla av att framtiden framstår som ”mer eller mindre sammanhängande med nutiden”. Om 1900-talets politiska rörelser tog spjärn emot övertygelsen att ett bättre samhälle lurade bakom historiens knut, är det i dag svårare att se hur saker skulle kunna förändras.

Historiepessimismen får vänstern att krampaktigt klänger sig fast vid gamla tiders retorik och visioner utan att kunna formulera realistiska alternativ till det rådande samhället, menar Wendy Brown. I en analys av vänsterns trängda position i en intervju i Bang härom året konstaterar hon att den globala kapitalistiska ordningens överväldigande kraft saknar motstycke: “Även om det finns politiska utmaningar mot sakernas tillstånd så har läget för radikala alternativ till det rådande kanske aldrig varit så svårt.”

Men även om “till och med dagens franska socialister är nyliberaler”, som Brown uttrycker det, och även om de politiska partierna har svårt att skapa slagkraftiga alternativ, så har massor av människor fortfarande kvar ett begär efter en annan värld. Radikalitet – i bemärkelsen en längtan efter ett samhälle bortom den patriarkala och kapitalistiska världsordningen – har knappast försvunnit. Det stämmer inte, som det ofta påstås, att folk inte längre “bryr sig” om politik. Men att bry sig behöver inte vara samma sak som att göra något. De partier, fackföreningar och folkrörelser som för inte alltför lång tid sen utgjorde politikens nav har i dag varken någon folklig bas eller särkilt manöverutrymme. I ett samhälle där marknadslogiken genomsyrar det mesta och där människor hela tiden måste agera enligt en ekonomisk rationalitet försvåras möjligheterna till ett seriöst motstånd. I stället för att mynna ut i konkret engagemang eller praktisk organisering tenderar radikalitet numera att stanna vid den enskilda individens attityder, ställningstaganden och beteendemönster. Att vara ”radikal” i dag är inte nödvändigtvis samma sak som att engagera sig i en politisk organisation eller arbeta fackligt. Det handlar i lika hög utsträckning om individuella livsstils- och konsumtionsval.

***

Göran Greider har vid något tillfälle kallat 2000-talets deckarhjältar för ”det slags rebeller som en nyliberal värld tål”. Detsamma kan sägas om den frilansande Facebookradikal mellan tjugo och trettiofem som i dag glider runt på Söder och Möllan med en Macbook under armen och en falafelrulle i munnen. Det är självklart inte fel att ha radikala åsikter, hänga på stödfester för obskyra vänstertidskrifter, stoltsera med medlemskapet i “By ‘other’ I mean socialist”-gruppen på Facebook, gå på svartklubbar, bojkotta israeliska apelsiner, rada upp Fronesis-ryggarna i bokhyllan och delta i någon demonstration då och då. Problemet är att dessa handlingar inte utgör något hot mot den rådande ordningen så länge de bara är separata handlingar utförda av enskilda personer.

Facebookradikalens individualistiska förhållningssätt till politik går i linje med en mer allmän omvandling av det politiska fältet under de senaste decennierna. Om 1970-talets politiska rörelser (och då i synnerhet feminismen) strävade efter att göra det privata politiskt – alltså påvisa hur orättvisor som på ytan kunde te sig som personliga tillkortakommanden i själva verket berodde på strukturella missförhållanden – kan man säga att det politiska i dag har blivit privat. Om politiken tidigare kretsade kring storslagna kollektiva visioner handlar det i dag alltmer om den enskilda individens intressen och projekt. Det är ingen slump att ett av de mest framträdande orden i 2000-talets politiska diskurs varit “livspussel”, ett begrepp som markerar att det är den enskilda personen som är i blickfånget. Politiseringen av individens liv och drömmar går som en röd tråd från de gamla trötta riksdagspartierna till nya fenomen som Piratpartiet – en uppstickare som trots auran av radikalitet och nytänkande på ett helt självklart sätt utgår från (den vite, manlige och europeiske) individens intressen.

Men individen är inte bara den samtida politikens mål, utan även dess subjekt. Varje civiliserad människa förväntas i dag agera politiskt genom aktiva val i konsumtionen och livsföringen. Hur motverka klimatförändringarna? Genom att koldioxidkompensera på DN:s hemsida. Hur förhindra orättvisorna i den globala marknadsekonomin? Genom att köpa rättvisemärkt. Hur stoppa resursslöseriet? Genom att släcka lampan en timme per år under Earth Hour.

Att på detta sätt “göra något” utan att behöva lyfta blicken från latteglaset är naturligtvis bekvämt ur ett konsumtionscentrerat nyborgerligt perspektiv; liberalerna har ju alltid betraktat den enskilda individen som det politiska subjektet par excellence. Men för politiska rörelser som strävar efter att faktiskt förändra saker och ting är det knepigare. Vad gäller vänstern har man – åtminstone av tradition – betonat det kollektiva engagemanget framför den individuella handlingen. Då individens beteende inte har ansetts ha någon särskilt avgörande inverkan på strukturella missförhållanden har vänsterns arbete framför allt kommit till uttryck genom kollektiv organisering. Frågan är dock om denna analys stämmer överens med nuläget, då de stora rörelsernas död fått även vänstern att styra in på konsumtions- och livsstilslinjen.

***

Om vänstern inte varit särskilt självmedveten om denna subkulturella vändning har borgerligheten varit desto mer mån om att påpeka den. Allt sedan 1960-talet har högern försökt vifta bort varje form av motstånd mot den rådande ordningen som en “ungdomsrevolt” eller “generationskonflikt”. Senaste gången detta slagträ dammades av var 2004, då Erik Zsiga i boken Popvänstern gjorde gällande att Sverige var fullt av poserande kids som låtsades vara radikala men egentligen bara sörplade skumpa i Stockholms innerstad. Den huvudsakliga anledningen till hyckleriet var enligt Zsiga att denna “popvänster” inte bestod av riktiga proletärer, utan bara mediekåt medelklass.

Popvänstern var naturligtvis en ganska usel bok. Inte enbart på grund av Zsigas besatthet av vem som tjänade vad och hans obefintliga definition av själva begreppet popvänster, som inbegrep både Fredrik Ljungberg (han bar “trasiga jeans och tröjor med propagandabudskap”) och Linda Skugge (hon skrev en gång att hon “hatade alla gubbar”). Zsiga lyckades heller aldrig förklara varför det inte gick att vara vänster utan att arbeta i en kolgruva. Men även om Popvänstern i grund och botten bara var ett desperat försök att strypa en vänsterrörelse som fått ny luft under vingarna i samband med Irakkriget måste Zsiga ges rätt i ett avseende. Visst var det sant att stora delar av den unga vänstern mot slutet av 1990-talet suddade ut gränsen mellan politik och subkultur till den grad att deras radikalitet började uttryckas genom kläder, musik och konsumtionsval i stället för praktiskt engagemang. Visst hade han en poäng i att radikaliteten ofta stannade vid plakatpolitik.

I dag handlar det kanske inte om subkulturella markörer som dreadlocks, Che Guevara-tröjor och Looptroopskivor – den sortens klichéartad MTV-radikalitet kulminerade långt innan Erik Zsiga lyft pennan. Nu gäller det snarare om att vara med i vissa Facebookgrupper och dricka kaffe på speciella caféer – alltså röra sig i ett socialt sammanhang där den radikala identiteten kan reflekteras och bekräftas. I Facebookradikalernas gemenskap hamnar nyblivna vuxna från olika delar av medelklassen som pluggat tillräckligt mycket filosofi, litteratur- och genusvetenskap för att inse att samhället är skit. I klanderfritt inredda hyresrätter i storstäderna trängs utlasade kulturarbetare, författare, arkitektstudenter och frilansjournalister och diskuterar sexualpolitik och socialism. Inåt råder en sövande tolerans; här samsas svenskar och blattar, straighta, homosexuella och queera i en stor röra. Utåt råder en kronisk misstro; inte bara mot det borgerligt liberala etablissemanget, utan även mot alla större vänsterpartier och organisationer som anses för korrupta, hierarkiska och nedsmutsade för att man ska kunna befatta sig med dem. Facebookradikalen håller sig helst utanför det mesta, inklusive officiella politiska sammanhang. Kanske är det just känslan av utanförskap som gör att hon sällan är äldre än trettiofem år gammal.

***

När min pappa – en på många sätt typisk 68:a – var tjugotre år gammal lämnade han villan i Örby och begav sig ut i verkligheten för att svetsa på en fabrik. Syftet var att medvetandegöra arbetarklassen om underordningen och informera dess medlemmar om KFML:s revolutionära aktiviteter. Det var, om jag förstått saken rätt, ingen helt lyckad historia. Bortsett från att min far var en usel svetsare hade proletärerna ingen större lust att omvändas. Han började efterhand gå under namnet Fil. Svets och svetsarkarriären blev bara något år lång.

Det finns en hel del att säga om det. Man kan ironisera över 68-vänsterns missionärsambitioner och ifrågasätta den seglivade föreställningen om en arbetarklass som ligger och lurpassar i närmaste fabrik. Man kan fundera över det taktiska i att över huvud taget försöka “exportera” ett politiskt projekt. Men samtidigt ligger det något sympatiskt i det faktum att min pappa – oavsett huruvida hans analys var korrekt eller inte – i sitt politiska engagemang tillbringade ett år med en aktivitet som varken stärkte hans personliga varumärke eller gynnade hans individuella projekt.

För dagens unga på väg att etablera sig i medie- och kulturvärlden kan vänstersympatierna fungera som ett bränsle i karriären. Att ge det personliga varumärket en touch av radikalitet är helt enkelt ett sätt att nischa sig. Jag undrar hur många i min egen 80-talistgeneration som – trots allt vi lärt oss av Foucault – skulle orka decentrera våra subjekt på samma sätt som min pappa gjorde. “Om det är något min generation har fått höra så är det att vi ska våga satsa”, konstaterar Gustav Fridolin i sin bok Blåsta. Han understryker att individualismen och kampen för självförverkligande inte är några grundläggande karaktärsdrag hos unga människor, utan att det framför allt är de osäkra förhållandena på arbetsmarknaden som tvingar oss att hela tiden agera som små minientreprenörer. Fridolin har säkert rätt i det. Men oavsett hur det nu kommer sig att marknadslogiken lyckats ta över våra liv är det uppenbart att den styr nästan varje steg vi tar.

***

Enligt Wendy Brown måste dagens vänster skapa en ”utopisk fantasi” för att komma undan känslan av vattentrampande; en fantasi som kan “bidra till en samhällsförändring och inte bara utgöra en tillflykt för en sådan förändrings upplevda omöjlighet”. Det gäller att skapa konkreta utrymmen och rörelser där begäret efter en annan värld kan kanaliseras. Under den allra senaste tiden har flera debattörer, bland annat fildelningsforskaren Jonas Andersson, också börjat tala om en renässans för den gamla tidens aktivism. Det dras paralleller mellan 68-rörelsen och den upphovsrätts- och integritetsaktivism som växt fram efter det senaste årets inskränkningar av rörligheten på Internet.

Problemet med jämförelserna mellan dagens pirater och 68-rörelsen är att de förstnämnda inte syftar till någon omvandling av vare sig könsmaktordningen eller det ekonomiska systemet. Även om piratrörelsen är progressiv vad gäller teknologi är den knappast det i några andra avseenden. Med tanke på deras ständiga hänvisningar till “framtidens informationssamhälle” eller “ett sant kunskapssamhälle” verkar piraterna sträva efter att förse kapitalismen med lite välbehövlig smörjolja snarare än att krossa den. Antagligen är det på grund av denna liberala grundton som medier och makthavare bemött deras upptåg med intresse – i vissa fall ren entusiasm.

Etablissemangets positiva inställning till Piratpartiet, vars ledare kallar sig för “ultrakapitalist”, står i skarp kontrast till det drev som slog över Feministiskt Initiativ för ett par år sen. Den mediala garrottering som drabbade Fi säger på sätt och vis allt om svårigheterna med att organisera sig radikalt när utrymmet för politiska projekt som avviker från den liberala referensramen blir allt mindre.

Konsekvenserna av Fi:s misslyckande sammanfattas i taleskvinnan Sofia Karlssons ord då hon ett halvår efter valförlusten hoppade av partiet. “Eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska göra härnäst blir mitt svar på frågan om hur jag ska jobba feministiskt […] att jag ska blogga”, skrev hon. Hennes reträtt till Internet sätter fingret på den vilsenhet som gör att radikala drömmar så sällan mynnar ut i organiserat politiskt motstånd. Kanske är det så det tidiga 2000-talet kommer att kommas ihåg: ett decennium då bloggen och Facebook blev de främsta uttrycksformerna för radikala förhoppningar. Decenniet då i stort sett vad som helst kunde accepteras – så länge det inte på allvar utmanade den rådande ordningen.


2 kommentarer on “Vänster som livsstil – Facebookradikalens öden och äventyr”

  1. Dennis Lundqvist skriver:

    Statskapitalism är det vi har, inte Kapitalism. Monopolkapitalism kan man kalla det också. Keynesianism, étatism. Så om vänstern var lite mer påläst om vad det är de är upprörda över så kanske de skulle ha det lite lättare att ändra på saker och ting och inte fäkta så futilt mot kapitalism (stats-) och marknaden som har bringat dem det relativa välstånd de åtnjuter. De kan fråga Libertarianerna, de är inga statskramare, de har lösningar. Tyvärr ligger deras lösningar sällan i linje med socialisternas one-size-fits-all och förenklade enhetslösningar på alla vitt spridda samhällsproblem och servicebehov.

  2. Dennis Lundqvist skriver:

    http://genusdebatten.se/stephen-hicks-och-tomas-gur-diskuterar-postmodernismens-forklaring-del-1/ – nyttig och intressant läsning. Den bästa förklaring jag sett hittills till den black om foten som vänstern drar runt med i sin utblick på verkligheten. Den dag de tar fram vinkelslipen och kapar dekonstruktionsbojan så har de kommit en bra bit på väg att hela sig själva.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s