En världshistoria i ideologiernas tjänst

Tusenfalt refuserad recension av Andrus Ers avhandling Segrarnas historia. Makten, historien och friheten studerade genom exemplet Herbert Tingsten 1939-53 (2009)

Kan man betrakta världshistorien som en kontinuerlig och sammanhängande process? Har historien någon inneboende rörelse eller logik som driver den framåt? Enligt Dagens Nyheters mångårige chefredaktör Herbert Tingsten, som med jämna mellanrum återkom till dessa frågor, var svaret nej.

De politiska tänkare som Tingsten attackerade hårdast i sina arbeten var två tyska filosofer, nämligen Friedrich Hegel och Karl Marx. I franska revolutionens efterdyningar hade Hegel som bekant utvecklat en storslagen historiefilosofi där den metafysiska “världsanden” tänktes nå allt större medvetenhet om sig själv. Marx utgick ifrån samma idé om historien som en sammanhängande rörelse, men motsatte sig Hegel på en central punkt. Enligt Marx uppfattning handlade historien inte om idéer eller andeväsen, utan om olika samhällsklasser som kämpade mot varandra för att ta makten. Denna process tänktes sakta men säkert mynna ut i ett klasslöst samhälle.

Marxismens berättelse om historiens oundvikliga rörelse mot kommunism kom efterhand att ifrågasättas av liberala tänkare som menade att föreställningen motiverade kränkningar av mänskliga rättigheter och övergrepp på individens frihet. Vissa har framhävt marxismens “religiösa” karaktär och menat att den bottnar i en närmast kristen vision om ett paradis vid historiens slut. Andra har pekat på historiefilosofins totalitaristiska baksidor. Filosofen Karl Popper gick i The Open Society and Its Enemies från 1945 till attack mot de “historicistiska” filosoferna Hegel och Marx. Popper menade att deras idéer i förlängningen hade givit upphov till politiska rörelser som sökte förverkliga sina storslagna framtidsutopier med hjälp av förtryck och totalitarism. Hegel och Marx kunde på detta sätt göras ansvariga för de fascistiska och kommunistiska rörelser som under andra världskriget höll på att krossa den västerländska demokratin.

I Sverige drevs under samma tid en liknande linje av Herbert Tingsten. I sin bok Idékritik från 1941 skrev han:

Historiker ha sedan två århundraden sökt visa, att alla skeenden av större mänsklig märklighet kunna inpassas i teorier om fortskridande fulländning för nationerna eller mänskligheten. […] Slutledningen blir: enligt historiens vittnesbörd leda händelser av viss betydenhet på lång sikt till framsteg; nu äga stora händelser rum; alltså är framsteget på marsch.

Det torde knappast vara någon tillfällighet att Popper och Tingsten formulerade sina idéer mitt under det brinnande kriget. Som idéhistorikern Andrus Ers konstaterar i sin nyutgivna avhandling Segrarnas historia innebar denna period en “känsla av kris” i Västeuropas och Nordamerikas liberala demokratier, vars politiska institutioner och ideologiska värdegrund befann sig i gungning. Den totala ovissheten om vilken sida som skulle vinna kriget skapade ett akut behov av att legitimera den liberala demokratin i en historisk kontext. Hotet om en nazistisk seger gav enligt Ers upphov till stora frågor som “Vad är Västerlandet?” och “Vad håller på att gå förlorat?”

Även om Sverige befann sig i krigets utkanter var frågor som dessa högst närvarande i samhällsdebatten. I Segrarnas historia undersöker Ers den politiska diskussionen i Sverige under och strax efter krigsslutet. Det är ett samhälle där motsättningarna mellan ideologier och trosläror är påtagliga, där den emellanåt hetsiga debatten står i skarp kontrast till samlingsregeringens strävan efter konsensus och samtycke. Här framträder pronazistiska Akademiledamöter som uppmanar folket att böja sig för världshistorien, sida vid sida med marxistiska skribenter som analyserar krigsutvecklingen i termer av klasskampens framåtskridande. Kyrkliga företrädare beklagar sig över sekulariseringsprocessen och attackeras av ledarskribenter som menar att kyrkan består av ”tre tusen statsanställda propagandister”. Det är en tid där historien på ett systematiskt sätt används för att legitimera vitt skilda ideologiska ståndpunkter.

I centrum för stridigheterna i Segrarnas historia står Herbert Tingsten. Som professor i statsvetenskap och chefredaktör på Dagens Nyheter besatt han en inflytelserik position som liberal opinionsbildare. Tingstens svärd riktades omväxlingsvis mot marxismen, fascismen, socialdemokratin och kyrkan; rörelser som enligt hans uppfattning byggde på felaktiga historiefilosofiska föreställningar. I sina artiklar och böcker hamrade han in ett entydigt antihistoricistiskt budskap: historien hade ingen mening eller rörelse och det fanns inget “historiskt subjekt” som drev mänskligheten mot ett bestämt mål. Politiska ideologier med kollektiva enheter som klass eller ras var ovetenskapliga och hade ingen koppling till verkligheten. Det enda godtagbara politiska subjektet var den enskilda individen, vars intressen tillgodosågs och försvarades av den liberala demokratin.

Andrus Ers understryker att Tingsten ansåg sig komma till dessa slutsatser ifrån en position bortom de politiska kontroverserna. Försvaret av den liberala demokratin betraktades inte som ett ideologiskt ställningstagande, utan tvärtom som “frånvaron av […] myter, ideologier och kollektiva subjekt.” I likhet med Karl Popper var Tingsten mån om att framställa sitt projekt som “en ideologikritik utanför ideologierna”, ett slags rent samhällsvetenskapligt försvarstal för det liberaldemokratiska projektet. Tingstens utgångspunkt var vetenskapsmannens, inte den politiske agitatorns.

Ers ifrågasätter emellertid om Tingsten verkligen var så oskuldsfull. I Segrarnas historia menar han att Tingsten – trots den systematiska ideologikritiken och antihegelianismen – i själva verket lade grund för en alldeles egen historiefilosofi i den liberala demokratins tjänst. Den “liberaldemokratiska upplysningsberättelse” som Ers menar kan skönjas i Tingstens politiska tänkande förtäljer historien om hur “Västerlandet” i slutet av 1700-talet axlar den franska revolutionens idéer om frihet och jämlikhet och efterhand förkroppsligar dessa ideal i den liberaldemokratiska nationalstaten. I tal och skrifter åberopar Tingsten systematiskt ett “vi” eller ett “man” som antas bära historiens utveckling på sina axlar. Gång på gång sätter han krigshändelserna i förhållande till en större historisk berättelse. Trots avståndstagandet från kollektiva historiska subjekt konstruerar han alltså själv ett sådant, och trots kritiken av det ideologiska historiebruket gör han i slutändan samma sak. Ers skriver:

[A]nvändandet av historien i etiska, politiska och existentiella syften utgjorde en betydande del av Tingstens egen offentliga intellektuella verksamhet under hela fyrtiotalet [—] Utgångspunkten låg i att den moderna demokratin historiskt sett var en konsekvens av de idémässiga impulser som utgått från upplysningen och de amerikanska och franska revolutionerna, och att liberalismen utgjorde det idémässiga centrumet i en utveckling från upplysningen till den samtida demokratin.

Genom att blottlägga de ideologiska motiven bakom Tingstens antihistoricism sätter Andrus Ers fingret på en större samhällsvetenskaplig problematik. Kan man på objektiva grunder utropa ideologiernas död eller historiens betydelselöshet? Går det att uttala sig om historiens förlopp utan att själv ta ställning? Hur påverkar den omedelbara erfarenheten av nuet vår syn på det förflutna och framtiden? Den seglivade föreställningen om att vetenskapen skulle kunna vara neutral eller avskärma sig från det samhälleliga maktspelet får sig här en ordentlig törn.

Men Segrarnas historia ställer också indirekt viktiga frågor som berör vår samtid. Om andra världskriget innebar en djup kris för den liberala demokratin har fjolårets ekonomiska krasch satt den rådande världsordningen i gungning. Om man för tjugo år sedan hävdade att Berlinmurens fall innebar historiens slut, tycks framtiden idag vara mer öppen än på länge. Man kan därför fråga sig hur den kris som vi nu trätt in i kommer att förändra vår uppfattning om historien och framtiden. Vilka historiefilosofier och framtidsvisioner kommer att ta form under de kommande åren? Vilka berättelser kommer att legitimera den rådande ordningen, och vilka kommer att proklamera dess bankrutt?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s