Historieboken

Recension av Annika Elmqvists, Gittan Jönssons, AnnMari Langemars och Pål Rydbergs Historieboken i Arena (5/2009)

“Som vi alla vet är historien en historia om klasskamp”, utbrister en gubbe på baksidan. “Tiderna förändras”, muttrar en annan på omslaget. Att läsa nyutgåvan av Ordfronts serieklassiker Historieboken är att kastas mellan dessa påståenden. Å ena sidan den milda fläkten från 68-rörelsens självsäkra optimism, å andra sidan kylan från dagens politiska dödläge.

Historieboken skrevs och ritades i slutet av 60-talet av fyra Konstfackselever som inte längre ville jobba i reklambranschen utan hellre ägna sig åt politik. Boken gavs ut av Ordfront 1970 och blev en oväntad succé; den sålde i 70 000 exemplar, översattes till sju språk och kom med tiden att användas på gymnasieskolornas historielektioner – vilket 1981 ledde till att centerpartiet ifrågasatte boken i riksdagen.

Med tanke på att Historieboken är en serietecknad grundkurs i historiematerialism är borgarnas tveksamhet begriplig. Genom klasskampens lins får läsaren bevittna hur kapitalismen under ett halvt millennium ger upphov till en värld av ekonomisk exploatering och imperialistiskt våld. I form av färgsprakande tuschteckningar och stencilkopierade fotografier framträder konflikten mellan arbete och kapital som den självklara historiska drivkraften.

Boken tar sin början i ett hårt skiktat medeltidssamhälle som hålls i schack av feodala strukturer. Via en rad historiska nedslag får vi se den kapitalistiska ekonomin växa fram och slå över i en alltmer aggressiv europeisk kolonialism. Handlingen kretsar kring de bönder, slavar och industriarbetare som den traditionella historieskrivningen trängde ut i marginalerna. Berättelsen om deras underordning kulminerar i första världskriget, där de arbetande klasserna vänder sina vapen mot varandra istället för att förena sig mot den egentliga fienden. När kriget är slut tar socialdemokratin över och lurar arbetarklassen på nytt. Historieboken kan inte sägas ha mycket till övers för Saltsjöbadsavtal eller folkhemsprojekt. Boken avslutas med en kolsvart skildring av ett efterkrigstidssverige som förstenats av pakten mellan fackföreningar och arbetsgivare.

Visst ter sig det ensidiga fokuset på ekonomiska motsättningar som förenklat; det hade exempelvis inte skadat med en feministisk betraktelse av det patriarkala system som under större delen av historien förvägrat halva mänskligheten frihet och rättigheter. Men även om Historieboken påminner oss om 70-talsvänsterns dogmatiska drag vittnar den också om dess allra vackraste sidor: antiimperialismen, solidariteten med jordens fördömda och den solida tron på att allt är möjligt.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s