Ett folk på vingklippt frammarsch

Artikel med Sam Carlshamre i Arbetaren 24 februari 2011

I veckan går republiken Irland till val. Mycket tyder på att väljarna kommer att straffa den sittande regeringen hårt för dess krispolitik och lånefinansierade räddningspaket till privatbankerna. De folkliga resningar runtom i Europa som vi sett prov på det senaste året har avfärdats av makthavarna men skulle kunna ses som fröet till det som så ofta efterlysts uppifrån – ett sammanhållet ”europeiskt folk”, menar Sam Carlshamre och Daniel Strand.

Sedan några veckor tillbaka har det politiska läget i Europa återgått till ett slags oroligt lugn, men för bara två månader sedan präglades kontinenten ännu av de största folkliga protesterna på flera decennier. Efter de återkommande demonstrationerna och strejkerna i Grekland för ett år sedan spred sig protesterna till de andra EU-länderna. I London varvades jättelika demonstrationer mot toryregeringens utbildningsreformer med sittstrejker och ockupationer av universitet. I Dublin tågade över 100 000 personer mot regeringens nedskärningar, samtidigt som den italienska studentrörelsen ockuperade Colosseum och det lutande tornet i Pisa i protest mot planerade förändringar i utbildningsväsendet.

Protesterna på de europeiska gatorna, som knappt uppmärksammades i svenska medier, tycktes vid en första anblick rikta sig mot helt olika politiska beslut. På Irland demonstrerades det mot att regeringen lånade miljarder av EU för att betala privatbankernas skulder, i Storbritannien vände man sig mot nedskärningar i den offentliga sektorn och höjningen av studieavgifterna vid universiteten, i Tyskland riktades kritiken mot att regeringen erbjöd sina europeiska grannar frikostiga lån ur statskassan. I grund och botten var det emellertid samma budskap som de europeiska befolkningarna sände till sina regeringar: låt inte oss ta smällen för det globala finanssystemets misslyckande.

Men protesterna riktade sig även mot Europaprojektet i sig, mot hur EU- och EMU-samarbetena i finanskrisens kölvatten fått en allt mer omfattande makt över medlemsstaternas ekonomiska politik. Oavsett de nationella regeringarnas politiska hemvist eller protesternas olikartade motiv riktade sig demonstrationerna mot beslut dikterade av EU:s centrala myndigheter. På så vis innebar de något dittills okänt i europeisk politik. Kanske kan man säga att det – mitt i detta kompakta motstånd mot den förda politiken – för första gången synts ett embryo till det som unionens vänner så länge önskat sig, nämligen ett europeiskt folk

Den franske filosofen Étienne Balibar har, bland annat i boken Vi, det europeiska folket? (Tankekraft, 2009), diskuterat det europeiska projektets problem och möjligheter. När Balibar i vintras, samtidigt som protesterna var som kraftigast, föreläste i Stockholm underströk han vikten av en demokratisk aktivism som motvikt till den officiella politiken i Bryssel och Strasbourg. Han hävdade att vi är i behov av ”en europeisk populism, en samordnad rörelse eller ett fredligt folkligt uppror där människor som blivit offer för finanskrisen kan uttrycka sin ilska mot dem som skapat den och tjänat på den, och kräva en kontroll underifrån av de hemliga förhandlingarna och överenskommelserna mellan marknadsaktörer, banker och stater.”

Enligt Balibar står Europa inför ett val: antingen vitaliseras det europeiska medborgarskapet genom organiserade protester mot den rådande politiken, eller också lämpas beslutsfattandet även fortsättningsvis över på de halv- eller ickedemokratiska institutioner vars marknadsliberala politik gav upphov till finanskrisen.

En annan teoretiker som diskuterat liknande frågor är den italienske marxisten Antonio Negri. I sin bok Empire And Beyond (Polity Press, 2008) skriver han att ”ett europeiskt subjekt (och en europeisk union värd att kämpa för) kan bara skapas av en ny radikal demokratisk europeisk kraft.” Han menar att en sådan kraft måste bejaka det europeiska projektet, men samtidigt växa ur ett motstånd mot den faktiska förda politiken.

Det europeiska etablissemanget tycks emellertid inte ha varit särskilt intresserat av ett sådant folkligt engagemang. Protesterna under vintern viftades bort som naiva och orealistiska, grundade i otillräckliga kunskaper om hur det ekonomiska systemet fungerar. Så gott som samtliga krisprogram under det senaste året genomdrevs utan hänsyn till, och oftast stick i stäv med, medborgarnas vilja. Trots de massiva protesterna lyckades den irländska regeringen driva igenom de lånefinansierade räddningspaketen till privatbankerna, men ingen förväntar sig att den får förnyat förtroende i valen nu i veckan. På Island röstade i våras 93 procent av befolkningen nej till att regeringen skulle ”fullgöra sina internationella åtaganden”, det vill säga bekosta den privatägda Landsbankis skulder till utlandet.

Trots att de värsta undergångsstämningarna bedarrat något efter att stödpaketet till Irland drevs igenom i december finns fortfarande all anledning att ifrågasätta hanteringen av finanskrisen. Portugal har fortfarande stora problem med statsfinanserna, och står i värsta fall näst på tur att ta emot ett räddningspaket ur den europeiska skattkammaren. Italien har hittills klarat sig men lider av Europas största statsskuld. Samtidigt fortsätter de tidigare protesterna. Den grekiska fackföreningsrörelsen utlyste förra veckan en ny generalstrejk. I Storbritannien har landsorganisationen TUC hotat med nya strejker den 23 mars.

Det är alltså ännu inte klart om EU:s försök att återerövra finansvärldens förtroende verkligen lyckats. Det råder däremot ingen tvekan om att unionen i sina försök att göra detta uttömt sin redan svaga legitimitet hos medlemsstaternas medborgare. Kanske kommer prioriteringen av bankernas och finansmarknadernas intressen över medborgarnas visa sig vara ett misstag också ur ekonomisk synvinkel.

Ekonomijournalisten Andreas Cervenka beskriver i en krönika i Svenska Dagbladet (4/2, 2011) det läge som regeringarna befinner sig i som ett moment 22. De ”vågar inte rycka bort skyddsnätet under bankerna eftersom de är rädda att orsaka kaos. Men om det är kvar riskerar det att leda fram till en ny och ännu värre kris.” Inte ens ett återställande av ordningen tycks alltså i det långa loppet vara önskvärt.

Den internationella konsultfirman Oliver Wyman hävdade i veckan i en uppmärksammad rapport att en ny finanskris riskerar att brisera redan 2015. Enligt rapporten har de stödåtgärder som vidtagits för att rädda bankerna i själva verket förstärkt de strukturella problem som ledde fram till den nuvarande finanskrisen.

Ett sätt att motarbeta de akuta problemen i Europa skulle ha varit att vara på engagemanget på gatorna i London, Aten, Paris och Dublin och därigenom påbörja den välbehövliga demokratiseringen av EU:s institutioner. Med stöd av vinterns folkliga protester skulle de europeiska makthavarna ha kunnat välja en annan väg ur krisen och driva på för en reformering av det finansiella systemet. Men när européer över hela kontinenten väl visade en tydlig vilja att diskutera och förändra de villkor som det europeiskt projektet ställer på deras respektive regeringar tycktes intresset för ”det europeiska folket” vara som bortblåst.

Var protestvågen en historisk chans, ett fönster mot ett nytt demokratiskt Europaprojekt, som nu stängts? Lever ännu möjligheten att skapa en ny relevans för projektet – att genomföra den demokratisering som Étienne Balibar och Antonio Negri efterfrågar – på grundval av en folklig, politisk integration? Ännu har vi inte sett slutet på den politiska och ekonomiska krisen. En sak står dock klar: bara genom ett verkligt folkligt engagemang kan Europaprojektet resa sig ur krisen.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s