Kapitalistisk realism

Recension av Mark Fishers Kapitalistisk realism i Arena (3/2011)

Bara några timmar efter att Håkan Juholt i mitten av mars presenterades som socialdemokratisk partiledarkandidat började realismen i hans politiska idéer att ifrågasättas. ”Socialdemokraterna fortsätter backa in i framtiden”, hävdade Jan Björklund i en kommentar. ”Juholt blundar för verkligheten”, ansåg Fredrik Reinfeldt. Efter några veckors ovisshet om Juholts ambitioner kunde borgarna till sist pusta ut: i en debattartikel klargjorde den nyvalde partiledaren att hans socialdemokrater skulle prioritera jobben, tillväxten och effektivisera statsfinanserna. ”Gör det mer lönsamt att arbeta”, uppmanade Juholt i en formulering som tycktes bekräfta att hen levde i samma verklighet som den borgerliga regeringen.

Vänsterns oförmåga att ta strid mot den liberala hegemonin kan förstås som en följd av det som den brittiske teoretikern Mark Fisher i en nyöversatt essä kallar för kapitalistisk realism. Den kapitalistiska realismen, skriver Fisher, är ”som en omslutande atmosfär som bestämmer villkoren, inte bara för den kulturella produktionen, utan också för regleringen av arbete och utbildning, samt fungerar som en sorts osynlig barriär som begränsar tankar och handlingar.” Den består inte i första hand av uppenbar propaganda som förhärligar den rådande ordningen, utan av mer subtila processer som får alla förhållanden i samtiden att framstå som rationella, naturliga och oundvikliga. Alternativa politiska visioner stämplas som verklighetsfrämmande, framtiden förvandlas till en ständig reprisering av nuet. På samma sätt som den kapitalistiska realismen stöper om varje potentiellt radikalt kulturuttryck till en prismärkt handelsvara reducerar den alla embryon till politiskt motstånd till tv-sända spektakel. Oron kring sociala missförhållanden som globala klimatförändringar eller växande ekonomiska klyftor avväpnas genom att kanaliseras i harmlösa mediejippon som Earth hour eller globala välgörenhetsgalor. Utbildningsväsendet, som tills nyligen tycks ha behållit en viss autonomi gentemot marknaden, anpassas alltmer öppet för att maximera befolkningens ”anställningsbarhet” och förse näringslivet med obegränsad arbetskraft.

Även om Kapitalistisk realism innehåller många skarpa iakttagelser är det dock oklart vad denegentligen tillför på ett teoretiskt plan. Trots bombardemanget av hänvisningar till samtida politiska tänkare tycks den i grund och botten bara erbjuda en ny språkdräkt för den traditionella marxismens teorier om kapitalismens naturaliseringsprocesser. Men till skillnad från den marxism som Fisher håller på en armlängds avstånd saknar hans bok emancipatoriska anspråk, och den avslutande passagen om att den ”långa, mörka natten vid historiens slut måste uppfattas som en enorm möjlighet” ter sig tämligen intetsägande. Istället för att diskutera konkreta möjligheter till motstånd mot den kapitalistiska realismens diktat tränger boken bara in läsaren ännu djupare i alienationen, klaustrofobin och känslan av att fjättras vid den drakoniska marknadslogik som formar människor till nolldimensionella låtsasentreprenörer. I likhet med det suggestiva franska anarkistmanifestet Det stundande upproret är Fishers bok en reflektion av en tid då medvetenheten om att allt sakta men säkert håller på att gå åt helvete inte tillåts ta sig några subversiva uttryck. Kapitalistisk realism blir på så vis en märklig bekräftelse av sin egen teori – oförmögen att peka på vägar ur det politiska dödläget och motvilligt anpassad till den ”verklighet” som vi alla är tvungna att förhålla oss till.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s