Radikala ordlekar på DN Kultur

Artikel om kulturradikalism i Aftonbladet 1/6 2012.

Det kan tyckas förvånande att Björn Wiman, som under den senaste tiden gjort Dagens Nyheters kultursida till en samlingsplats för attacker på vänsterintellektuella, nu ägnar text efter text åt att lansera sig själv som kulturradikal. Men Wiman själv – som beskriver kulturradikalism som ”en kritik av alla slags bombastiska utopier” och en förmåga att ”se den enskilda människan, hennes frihet och ansvar, som alltings centrum” – har inga problem med att axla kulturradikalismens mantel. Kulturradikalism, skriver han, är inte en ”manual för revolution”. Den har ingenting att göra med ”den uppskruvade klasshatsretorik” som enligt honom florerar bland ”många självutnämnda radikaler” på landets kultursidor.

Om det är någon som är en självutnämnd radikal är det dock Björn Wiman. Att vara radikal innebär per definition att konfrontera sociala problem vid deras rötter och inte tolka missförhållanden som uttryck för enskilda individers tillkortakommanden. Wiman tömmer emellertid begreppet på allt innehåll och förvandlar det till ett slagträ i sin pågående uppgörelse med vänstern. Som Anders Johansson konstaterar verkar kulturradikalism i Wimans tappning vara mer eller mindre synonym med en förnumstig liberalism där allt betraktas genom ”frihetens” och ”individens” raster och där den viktigaste kulturpolitiska frågan, att döma av kulturchefens krönikor under det senaste året, är att Stockholm ska få ett nytt operahus.

Att det just är den okränkbara individen som ställs på piedestal i denna så kallade kulturradikalism framgår av Wimans svar till Johansson, där alla försök att problematisera liberalismens idé om det självständiga subjektet likställs med totalitarism och folkmord. I samma handvändning som Wiman gör hela 1900-talets subjektskritiska filosofi medskyldig till Auschwitz och Gulag mejslar han fram en kulturradikalism som varken gör anspråk på politisk systemkritik eller fundamentalt annorlunda samhällsordningar. Förhoppningarna om att denna ”moderna kulturradikalism” skulle kunna finna lösningar på klimatkrisen och totalitära rörelser i den europeiska krisens kölvatten framstår som minst sagt naiva. På samma sätt som klimatkatastrofen eller finanskrisen inte har orsakats av enskilda individers agerande, lika lite kan individer förväntas lösa dessa problem.

Om Wimans ståndaktiga försvar för kulturradikalism ter sig föga övertygande beror det antagligen på att hans syfte inte är att presentera ett genomtänkt förhållningssätt till samhällsfrågor, utan att lägga beslag på ett ideologiskt laddat begrepp. Hans försök att bända kulturradikalismen i enlighet med sina egna politiska intressen går helt i linje med den nya borgerlighetens ansträngningar att erövra sina politiska motståndares honnörsord och anpassa dem till den egna ideologin. Efter att framgångsrikt ha tagit över ord som ”arbetarparti” och ”välfärd” ligger det nu på Björn Wimans bord att avknoppa ”kulturradikalism” från arbetarrörelsen. Jag tvivlar på att studenterna i sekelskiftets Verdandi eller antifascisterna i 1930-talets Clarté skulle uppskatta hans ordlekar, men Per Schlingmann är möjligen mer imponerad.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s