Declaration

Recension av Michael Hardt och Antonio Negris Declaration i Arena (4/2012).

Under fjolårets politiska protester i USA och Europa hävdades det ofta att deltagarna saknade ”konkreta förslag” på hur den ekonomiska politik de kritiserade borde förändras. Ledarskribenter och konservativa politiker verkade ta avsaknaden av ett färdigt program som bevis på att demonstranterna i Zuccotti Park, Puerta del Sol och Syntagma inte var ansvarstagande medborgare, utan bara nedrökta studenter och parkluffare.

Det de inte förstod var att demonstranterna inte hade samlats på torgen för att förse sina regeringar med reformförslag, utan för att skapa ett kollektivt rum för kontinuerlig politisk diskussion, organisering och motstånd. Som Michael Hardt och Antonio Negri konstaterar i sin nyutgivna pamflett Declaration bör 2011 års revolter förstås som ett slags demokratisk experimentverkstad, ett nödvändigt supplement till ett parlamentariskt system som varken förmår representera väljarnas intressen eller finna botemedel till den krisande kapitalismen.

I jämförelse med den tunga teoretiska analysen i Hardt och Negris tidigare böcker är Declaration en ganska tillgänglig kommentar till det senaste årets sociala rörelser. Den är knappt 90 sidor lång, distribueras fritt på nätet och vänder sig ofta direkt till sin läsare. Samtidigt är den inte heller något klassiskt manifest: här finns inga färdiga manualer för social förändring eller utvalda politiska subjekt som uppmanas föra kampen vidare. Gentemot den ”gamla vänsterns” tilltro till centraliserade organisationer och officiella partier understryker Hardt och Negri kraften i horisontella nätverksstrukturer och direktdemokratiska praktiker.

Samtidigt som Declaration tydligt distanserar sig från den auktoritära marxismen aktualiserar den en mer undanskuffad socialistisk tradition, nämligen den utopiska. På ett tjugotal sidor ägnar sig Hardt och Negri åt något så otidsenligt som att sondera radikalt annorlunda alternativ till dagens ruttnande parlamentarism. Kan man, frågar de sig, upprätta ett slags moderna arbetarråd med direkt inflytande i de lagstiftande institutionerna? Hur kan vänstern släppa den gamla drömmen om statligt ägande och istället skapa så kallade ”allmänningar”, det vill säga fritt tillgängliga resurser som människor gemensamt förfogar över?

Det låter kanske svävande, men jag tror ändå att Hardt och Negris spekulationer ligger mer i linje med fjolårets protester än man kan tro. Som de själva påpekar var det allra viktigaste med händelserna 2011 att de öppnade upp för en demokratisk praktik som i förlängningen kan skapa reella alternativ till den utsiktslösa ekonomiska kohandel som bedrivs vid politikernas förhandlingsbord. Den eskalerande krisen är inte bara ekonomisk utan också politisk, och det som behövs nu är inte fler ”konkreta förslag” utan en grundläggande diskussion om vad demokrati egentligen är.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s