Vem bryr sig om Zlatan?

Om transfercirkusen kring Zlatan Ibrahimovic.

I onsdags blev Zlatan Ibrahimovic efter många om och men klar för Paris Saint Germain. Enligt svenska tidningar handlar övergången enbart om pengar. Silvio Berlusconi vill inte längre betala Zlatans årslön på tolv miljoner euro, men som tur var är Paris nya president – den qatariske affärsmannen Nasser Al-Khelaifi – beredd att hosta upp drygt 170 miljoner kronor för att flytta Zlatan till Frankrike. Zlatan själv vill tydligen inte alls byta klubb, men hur skulle han kunna stå emot marknadens järnhårda lagar? Han är en vara, säljer sin arbetskraft där den för tillfället efterfrågas. På åtta år har han bytt klubb fem gånger.

Av en slump ser jag Carl Pontus Hjorthéns och Martin Jönssons dokumentär Fotbollens sista proletärer samma dag som Zlatans övergång offentliggörs. I filmen, som handlar om det tidiga 1980-talets amatörlag IFK Göteborg, blir Blåvitts anfallare Torbjörn Nilsson tillfrågad om han kan tänka sig att bli professionell fotbollsspelare. Det är den 20 maj 1982, och Blåvitt har precis vunnit UEFA-cupen efter en sensationell 3-0-seger borta mot Hamburg. Nilsson, som till vardags kokar ärtsoppa på ett lunchhak vid Göteborgs centralstation, är lagets stora hjälte. Men han vill absolut inte bli proffs. ”Det är roligare att laga mat”, förklarar han. Som resten av startelvan i Blåvitt jobbar han på dagarna och tränar på lediga eftermiddagar.

Den glada amatören Nilsson eller det finslipade varumärket Zlatan – vilken fot ska man stå på? I Fotbollens sista proletärer är ställningstagandet tydligt: här uttrycks en gråtmild nostalgi över tiden före den svenska fotbollens syndafall, då rörmokare från Hisingen dribblade runt på Camp Nou och rundnätta radiojournalister intervjuade halvnakna spelare i deras hotellsängar. Filmen avslutas ödesmättat våren 1986, då Olof Palme mördas och Blåvitt åker ur UEFA-cupen. Sen går Sverige åt helvete, både på och utanför fotbollsplanen.

Den sanna fotbollsälskaren är emellertid inte den som reaktionärt drömmer sig tillbaka till 1982, och inte heller den som i takt med tiden slaviskt följer Champions League på tv. Det är snarare den som ståndfast försvarar Allsvenskan, denna provinsiella fotbollsliga där kapitalet aldrig lyckats utrota långbollar och mediokert passningsspel. Allsvenskan har fått fortsätta handla om det som gör fotboll intressant, nämligen det oförutsägbara. Alla kan vinna, och alla gör det också. På sju år har lika många lag blivit svenska mästare, och inga pengar tycks kunna ändra på det. Trots 40 miljoner i värvningar inför årets säsong ligger ”Real Göteborg” just nu på elfte plats i tabellen, samtidigt som nykomlingarna från Åtvidaberg är fyra.

Genom att hålla storkapitalet på en armlängds avstånd möjliggör Allsvenskan det fula, skitiga och totalt oväntade. Det är något fundamentalt annorlunda än den kalkylerande kvartalsfotboll som praktiseras av ryska oligarker och italienska kohandlare. Ärligt talat, vem bryr sig om Zlatans ständiga klubbyten när man kan gå på Stockholms stadion och se Enköpingsprodukten Sebastian Rajalakso missa öppet mål i 93:e matchminuten?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s