Vänstervriden

tingsten.jpg

Recension av Per Wirténs Herbert Tingstens sista dagar i Aftonbladet 10/4 2013.

I december är det fyrtio år sedan Herbert Tingsten dog. En lång tid kan tyckas, men Tingstens faderliga skugga verkar fortfarande vila över DN-skrapan i Marieberg. När Peter Wolodarski i mars presenterades som ny chefredaktör ägnade han sin första artikel åt att hylla sin företrädare. Tingsten representerade ”tidlösa journalistiska värden”, skrev Wolodarski, ett publicistiskt mod, en strävan efter klarhet och en textproduktion i folkbildningens tecken.

Men det är inte bara på borgerliga ledarsidor som man bugar för den store publicisten som enligt uppgift läste tvåhundra böcker om året samtidigt som han dirigerade landets största tidning. I sin nya biografi Herbert Tingstens sista dagar gör journalisten Per Wirtén ett försök att dra Tingsten vänsterut genom att framställa honom som ”en uthållig och påstridig kulturradikal” vars författarskap sägs återspegla Wirténs egna ”värderingars väg genom svenskt 1900-tal.” Wirténs sympatier framgår inte minst av de personliga skildringarna av scener ur Tingstens liv, från det inrökta arbetsrummet i Klarakvarteren till villan på Rivieran. Gentemot bilden av Tingsten som en skoningslös intellektuell bulldozer skriver Wirtén fram en mer komplex figur, en ångestdriven neurotiker vars maniska skrivande och läsande blev en väg ur depressionerna. Tingsten gråter ofta. “Gömd bakom det egna bullret satt en annan man hopkrupen; en som verkade liten, rädd och bortkommen”, skriver Wirtén. ”Han var rädd för fysisk smärta, för att dö, för ensamheten, för ångesten”. Boken börjar och slutar senhösten 1973, när en blind, alkoholskadad och utmattad Tingsten motvilligt lägger sig ner och dör.

Greppet påminner om Phyllida Lloyds film om Margaret Thatcher: under den stenhårda ytan, en skröplig mänsklighet. Det är sympatiskt, men som i filmen tenderar den sentimentala tonen att förskjuta fokus från det som verkligen gör huvudpersonen intressant. Wirtén räddar boken genom att i varje kapitel ställa privatpersonen Herbert i relation till de större historiska sammanhangen. Han pendlar ledigt mellan personliga betraktelser, historiska kommentarer och analyser av idédebatter. Han har satt sig in grundligt i Tingstens böcker och artiklar, från mellankrigstidens studie av den italienska fascismen i Från parlamentarism till diktatur till 60-talets mer lättsamma essäsamlingar. För Wirtén är kulturradikalismen grundstommen i det tingstenska tänkandet, och han skriver utförligt om den Tingsten som kämpade mot fascism och nazism, försvarade sexualupplysning och gick till attack mot kyrkan och kungahuset.

Man bör dock komma ihåg att allt detta varvades med mer tveksamma ställningstaganden. Wirtén anser att Tingsten ”i sin grundhållning” hade rätt under Kalla kriget, men vad betyder egentligen det? Var propagandan för NATO-medlemskap, attackerna mot tredje ståndpunkten, stödet för en svensk atombomb och inblandningen i den CIA-finansierade organisationen Congress for Cultural Freedom också uttryck för kulturradikalismens uppror mot förhärskande institutioner och auktoriteter? Wirtén tycks vara förvånad över att Tingsten inte ”verkar ha förstått (…) de postkoloniala ropen på rättvisa” eller Bandungkonferensens anspråk på neutralitet mellan Öst och Väst, men det var ju precis såna rörelser som intellektuella kring Congress for Cultural Freedom försökte motverka. Jag har också svårt att förstå hur Tingsten, som Wirtén vid flera tillfällen hävdar, skulle vara föregångare för postmodern och feministisk teori. Hans tänkande utgick ju så tidstypiskt från föreställningen om en objektiv sanning som kunde blottläggas genom att metafysik och ideologier skingrades – med andra ord precis de ideal som postmodernism och feminism ägnat de senaste trettiofem åren åt att underminera.

Att Tingsten inte problematiserade sin egen position framgår kanske som tydligast i inläggen i debatten om ideologiernas död. I en artikelserie i DN 1952 hävdade han att alla moderna demokratier med ”det sunda förnuftets hjälp” hade kastat ”metafysiska tokerier” som kommunismen på soptippen, och istället uppnått en partiöverskridande konsensus kring en välfärdspolitik styrd av en måttlig statlig omfördelning. Denna ”lyckade demokrati” var enligt Tingsten inte ideologiskt färgad, utan tvärtom ett postideologiskt uttryck för att politiken höll på att ställas på vetenskapliga grunder. Politiken skulle, som han skrev, förvandlas till ”ett slags tillämpad statistik”.

Att Tingsten bekvämt lutade sig mot idén om en neutral position varifrån han kunde strimla sönder ideologier utan att själv bli ideolog innebar dock inte att han gick fri från att skapa stora politiska narrativ. I Segrarnas historia från 2010 har idéhistorikern Andrus Ers visat hur hans tänkande under andra världskriget tog formen av ett slags historiefilosofi i den liberala demokratins tjänst. I tal och skrifter konstruerar Tingsten en berättelse om hur ”Västerlandet” i slutet av 1700-talet axlar den franska revolutionens frihets- och jämlikhetsideal, vilka efterhand förkroppsligas i västvärldens liberala demokratier. Han åberopar sig på ett vagt ”vi” eller ett ”man” som antas bära historiens utveckling på sina axlar. Ers slutsats är att Tingsten, trots kritiken av metafysik och historiefilosofier, i slutändan hamnar farligt nära något liknande. Det är förvånande att Per Wirtén, som noggrant går igenom Tingstens verksamhet under kriget, inte ens nämner Ers bok. Man anar att analysen helt enkelt inte passar in i den Tingstenfigur som han försöker hugga fram. Det är synd, för bilden hade kunnat bli betydligt mer intressant.

Det finns dock en sekvens i Herbert Tingstens sista dagar som verkligen piskar liv i nutiden, och det är kapitlet om de utdragna bråk med Bonniers styrelse som kostade Tingsten platsen som redaktör på DN. Kapitlet kan inte annat än aktualisera frågan om huruvida dagstidningar har något slags demokratiskt ansvar, eller bara är ett instrument för att uppfylla ägarnas tillfälliga önskemål. Att som ny chefredaktör på DN åberopa sig på Herbert Tingsten borde kanske inte bara innebära tomma hyllningsfraser, utan också ett visst mått av publicistiskt kurage gentemot ägare som mest verkar vara intresserade av sina aktieutdelningar.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s