Politik är en känslig fråga

Racension av Brand 1/2014 i Aftonbladet 29/4 2014.

När Maria Sveland för två år sen inledde debatten om näthat beskrev hon känslan av att vara politiskt deprimerad. De rasistiska och misogyna krafterna i Europa hade trängt in i hennes känsloliv och yttrade sig som personlig hopplöshet och oro.

Många känner nog igen sig. Men även om politisk depression kan framstå som en rimlig reaktion på ett allt obehagligare samhällsklimat är det viktigt att påpeka att känslor av indignation och orätt också kan ge upphov till kollektivt politiskt motstånd. ”Orättvisor känns i kroppen”, skriver redaktörerna för Brands temanummer om känslor. ”Känslorna får oss att vilja ändra på det som är fel.”

Det låter kanske som en självklarhet, men det är det inte. Historiskt sett har både liberaler och socialister försökt rensa undan känslorna från politiken. Sammanblandningen uppfattades under lång tid som fascistoid.

Brand erbjuder mer nyanserade perspektiv. ”Att använda känslor i politik måste inte vara reaktionärt eller manipulativt”, skriver en aktivist i organisationen Allt åt Alla, och efterfrågar en arbetskritik som utgår ifrån vardagliga erfarenheter av själsdödande lönearbete. Genusvetaren Anna Adeniji intervjuas om hur kärleken – en potentiellt subversiv känsla – har blivit en ursäkt för folk att isolera sig från samhället och baka cupcakes. Jonas Hammarbäck bidrar med en fin betraktelse över hur hans mammas utbrändhet kanske inte orsakades av personliga misslyckanden, utan av en politisk ekonomi baserad på arbetsdelning och privategendom.

Det kanske mest intressanta med Brand är att den är skriven på lättläst svenska. Jag har aldrig läst en text där Wendy Browns teorier om den konserverande identitetspolitiken förklaras på fikarumssvenska, och när jag nu gör det aktualiseras frågan om vem den politiska teorin egentligen är till för. Samtidigt har ansatsen till enkelhet nackdelar. Ofta är artiklarna alldeles för korta, och skribenterna hinner knappt formulera en frågeställning förrän det är dags för nästa text.

Ett större problem är att så få skribenter undersöker det som kulturteoretikern Raymond Williams kallade för ”känslostrukturer”, det vill säga hur känslor och erfarenheter formas i ett socialt och kollektivt sammanhang. Jag hade velat läsa mer om det som Shabane Barot vidrör i sin artikel om den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitjs litterära kartläggning av ryska kvinnors gemensamma känslor under andra världskriget. Jag tror att det är viktigt att tänka vidare kring relationen mellan känslor och sociala strukturer. Först när vi inser att vi inte är ensamma med våra känslor kan vi ta oss ur depressionen och in i politiken.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s