Bortom den liberala demokratins horisont

Artikel i Brand. Tema: Demokrati (3/2014).

I sommar är det 25 år sedan Francis Fukuyama i sin ökända artikel ”The End of History?” utropade historiens slut och förutspådde den liberala demokratins globala triumf. Även om mycket har hänt sedan 1989 tycks vi på sätt och vis fortfarande leva i skuggorna av Fukuyamas profetia. Trots globala rättviserörelser, arabiska vårar och Occupy-protester framstår den liberala demokratin alltjämt som en absolut politisk horisont som ingen radikal rörelse förmår tränga igenom. Vänstern har i förhållande till den liberala demokratin genomgått en anpassningsprocess där en mer demokratisk demokrati, snarare än ett samhälle bortom demokratin, blivit det politiska målet. Detta gäller inte bara de socialdemokratiska partier som sedan länge gett upp de traditionella anspråken på att omdana det kapitalistiska samhället, utan även de postkommunistiska partier som idag tycks se det som sin huvuduppgift att reformera demokratin inifrån. Denna tendens blev tydlig under vårens EU-val, då många radikala vänsteraktivister uppfattade det som en demokratisk plikt att rösta i en av de mest odemokratiska politiska institutioner som någonsin upprättats.

I denna situation bör det understrykas att den liberala demokrati som dominerar i Västvärlden idag inte är någon naturlig avkomma av den ursprungliga grekiska demokratin. Till skillnad från vad Fukuyama och hans apostlar hävdar är 1900-talets liberala demokrati ingen historisk nödvändighet, utan ett statsskick som vuxit fram genom en långdragen kamp mellan olika samhällsklasser. Som den amerikanska teoretikern Wendy Brown har påpekat kan inget övertygande argument göras för att demokratin per se skulle innebära representation, konstitutioner, överläggningar, fria marknader, rättigheter eller universalitet – kort sagt de egenskaper som kännetecknar den liberala demokratin. Begreppet demokrati, skriver Brown, innebär helt enkelt att folket styr sig självt. Utifrån en sådan förståelse kan man tänka sig en rad olika former av demokrati, från rådsdemokratiska system där den beslutsfattande makten överförs till enskilda arbetsplatser och bostadsområden till direktdemokratiska praktiker där var och en omedelbart aktiveras i den politiska processen.

I en tid då ekvationen ”demokrati = liberal demokrati” obevekligt reglerar det politiska tänkandet är sådana praktiker dömda att avfärdas som hopplöst utopiska. Få saker kan emellertid ha framstått som så utopiska som när demos – de ”vanliga” människor som inte hade någon plats i Atens aristokratiska samhällsordning – krävde att erkännas som fullvärdiga politiska subjekt. Enligt Platon, den grekiska demokratins mest välformulerade motståndare, utgjorde demokratin ett skandalöst tillstånd där barn slutade lyda sina föräldrar, elever upphörde att lyssna på sina lärare, och hästar och åsnor sprang lösa på gatorna och knuffade undan allt i deras väg. Det enda som kunde motverka detta anarkistiska kaos var upprättandet av en harmonisk stat där maktutövningen skedde enligt en tydlig och statisk hierarki mellan olika samhällsgrupper.

Enligt den franske filosofen Jacques Rancière har detta förakt mot demokratin kännetecknat hela den tradition som gått under namnet ”politisk filosofi”. Från Platon till Marx har den politiska filosofin strävat efter att ersätta den grundläggande osäkerhet som folkstyret innebär med en statisk samhällsordning där alla grupper har tilldelats en tydlig roll eller där den politiska makten öronmärkts åt vissa specifika aktörer. Samma inställning kan skönjas hos de samtida politiker som försöker stämpla varje handling som avviker från den liberaldemokratiska referensramen som ”odemokratisk”. Enligt Rancière får demokrati emellertid inte reduceras till ett specifikt statsskick eller en konstitutionell ordning. Istället bör demokrati förstås som en praktik som med jämlikheten som utgångspunkt gör det möjligt för samhällsgrupper som uteslutits ur den politiska gemenskapen att göra sig till politiska subjekt. Enligt Rancière motsätter sig den demokratiska praktiken varje form av grundläggande princip enligt vilken maktutövning i ett samhälle ska ske. Det är just detta som gör den så avskydd av filosoferna, som alltid försökt att omöjliggöra den politiska konflikt mellan uteslutna och härskande grupper som utgör den demokratiska praktiken.

Rancières teorier om demokratin har beskrivits som ”an-arkistiska” i det att de inte erkänner någon maktordning som slutgiltig. Denna anti-utopism är inte enbart riktad mot marxismens visioner om den konfliktfria kommunismen eller liberalismens drömmar om den självreglerande marknaden, utan lika mycket mot de samtida liberala demokratier som enligt Rancière i själva verket bör karakteriseras som postdemokratiska. I 2000-talets postdemokratiska stater har den politiska konflikt som utgör grunden för den demokratiska praktiken trängts undan till förmån för en politik som bara går ut på att uppnå konsensus, samförstånd och överenskommelser mellan olika grupper. Eftersom varje enskild individ anses äga politisk subjektivitet – det vill säga handlingskraft och aktörskap – genom politiska och juridiska rättigheter behövs inte längre den demokratiska praktik som gör det möjligt för uteslutna grupper att träda in på den politiska arenan. Eftersom arbetarklassen, kvinnorna, migranterna och andra grupper som tidigare stått utanför politiken nu anses ha inkluderats i den politiska gemenskapen är allt som återstår ett förvaltande av sakernas rådande tillstånd. Vi befinner oss, för att återvända till Fukuyama, vid historiens slut.

Jag tror att den radikala vänstern kan konfrontera det postdemokratiska, konfliktlösa tillståndet på två olika sätt. Antingen ger vi helt och hållet upp demokratin till förmån för ett annat politiskt mål – oavsett om vi kallar detta för kommunism, ett samhälle av allmänningar eller något annat. Eller också omfamnar vi demokratin som historiskt föränderlig praktik, och ställer denna i direkt motsättning till den postdemokratiska styrningsform där demokrati blivit synonymt med EU-val, Almedalsveckor, frihandelsavtal, avregleringar och en politisk kultur där PR-byråer utformar politiken samtidigt som politikerna intar PR-byråerna. En vänster som tandlöst klamrar sig fast vid den liberala demokratin kommer möjligen kunna fördröja nedmonteringen av välfärdsstaten, men aldrig presentera ett övertygande alternativ till den globaliserade kapitalismen. Enbart genom att ådagalägga klyftan mellan demokratin som praktik och dagens postdemokratiska styrningsformer kan den radikala vänstern mobilisera tillräckligt med krafter för att finna vägar bortom den liberaldemokratiska horisont som vi just nu inte kan se bortom.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s