Viljan att förändra tog honom runt världen

Minnesord över Henning Mankell i Flamman 6/10 2015.

Skärmavbild 2015-10-06 kl. 13.48.04

Henning Mankells roll under de första tio åren av mitt liv var att ligga på mina föräldrars kökssoffa. Det var i skarven mellan 1980- och 1990-talet, när Henning ännu inte hade fått sitt stora genombrott. Han var en rätt okänd författare som givit ut ett par romaner på ett mindre förlag. Han hade ingen vidare läsekrets och ingen lägenhet i Stockholm. När han var i stan lät hans förläggare, min pappa, honom sova på soffan.

Ur barnets perspektiv framstod Henning som en allvarlig, ofta dyster, person. Han var eftertänksam, pratade långsamt och vägde sina ord. Han hade egenskaper som lämpade sig bättre för vuxna än barn. Antagligen var det också därför som jag började uppskatta honom i takt med att jag blev äldre. Vi sågs med jämna mellanrum, på semestrar, middagar och möten. Förra sommaren, när han redan fått besked om sin sjukdom, hälsade jag på i hans hus vid havet utanför Göteborg. Vi hade tre fina dagar tillsammans, utbytte erfarenheter och pratade om viktiga saker.

Vi gjorde upp planer som aldrig blev av. Cancern kom emellan – och satte stopp för ett stort författarskap. Litteraturen var för Henning inte bara ett sätt att berätta historier, utan också ett verktyg för att skärskåda sociala orättvisor. Bara en ytlig läsning av hans böcker kan ge honom epitetet deckarförfattare. Han skrev romaner om papperslösa migranters flykt genom Europa och unga kvinnors situation i Sverige under andra världskriget. Han skrev om det koloniala våldet i Afrika, gav ut en självbiografiskt inspirerad serie ungdomsböcker om 1950-talets Sveg och publicerade flera romaner om barn i det utfattiga Moçambique. Han startade ett förlag för att översätta postkolonial skönlitteratur till svenska. Visst skrev han också ett antal deckare, men då utnyttjade han genrens form för att blottlägga politiska konflikter i Sverige kring sekelskiftet 2000. Ta till exempel Mördare utan ansikte – en bok som egentligen inte handlar om ett mordfall, utan om rasism. Den är om möjligt ännu mer relevant idag än för tjugofem år sen.

Henning var en genuint solidarisk, socialistisk och antirasistisk människa. Han kompromissade aldrig med sina ideal, skyddade sig sällan bakom ironi eller cynism. Viljan att förändra tog honom runt världen – han var i Paris i maj 1968, på Ship to Gaza sommaren 2010 och på det världsekonomiska mötet i Davos 2013. Han var i Indien, Palestina och Sydafrika. Naturligtvis också i Moçambique dit han anlände mitt under det våldsamma inbördeskriget och också kom att bosätta sig halvårsvis.

Hennings produktivitet och ständiga rörelse satte avtryck. Invånarna i Maputo kommer att minnas hans insatser för Teatro Avenida. Läsarna kommer att minnas hans ovanligt engagerande litteratur. Jag kommer att minnas hur han halvlåg på kökssoffan i Örnsberg och tipsade om hur man blir en bra författare: ”Stryk vartannat ord.”



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s