Vänstern behöver en ny vision

Text om Brexit i Aftonbladet 7/7 2016.

Den svenska vänstern står handfallen inför Brexit. Det som borde betraktats som ett folkligt svar på årtionden av påtvingad överstatlighet bemöts nu med skräckslagna reaktioner.

Tvärsöver det radikala spektrumet förkastar den svenska vänstern det brittiska folkets beslut.

På Aftonbladets LO-ägda ledarsida (25 juni) varnar Anders Lindberg för ekonomisk depression och politiskt kaos: ”Igår var en dyster dag för Europa”, skriver han, och beskyller britterna för att inte ha lyssnat på de ”experter” som i förväg hade förklarat hur de skulle rösta.

I Dagens Arena (22 juni) hävdar forskaren Hanna Eklund att vänstern ”bör vara mycket bekymrad över Brexit” eftersom utträdet stoppar möjligheten av en demokratisering av EU, och dessutom tränger tillbaka progressiva krafter i nationalstatens förstelnade form.

I Sydsvenskan (28 juni) medger Petter Larsson att det visserligen finns ett ”utbrett och berättigat missnöje” mot Bryssel-dikterade åtstramningar och stagnerande löner, samtidigt som han understryker att britternas beslut att lämna EU var helt felaktigt. ”Det finns inget verkligt utanför”, hävdar Larsson. ”Vad som krävs är EU-kritik inifrån.”

På Facebook läser jag en bekant som på 1970-talet var med i ett av de mer kompromisslösa vänsterpartierna hävda att utträdet kommer att ”utlösa en brun flodvåg över resten av Europa”.

Det som förenar alla dessa vänsterkommentarer är en stark oro över nationalismens frammarsch i Europa. Den oron är begriplig och befogad. Brexitkampanjen handlade till stor, för att inte säga avgörande, del om främlingsfientliga utspel och missriktade chauvinistiska reaktioner på ett Europa där välfärdsstaten ersatts av permanent socioekonomisk osäkerhet. Att delar av den brittiska arbetarklassen, som Petter Larsson skriver, ”gick man ur huse för att rösta bort (…) de polska rörmokarna, de svenska servitriserna, de bulgariska byggjobbarna” är verkligen sorgligt. Att framställa detta som en framgång för vänstern vore varken korrekt eller konstruktivt.

Men fiendens fiende är inte nödvändigtvis en vän. Nationalisternas och högerpopulisternas framgångsrika kanalisering av det folkliga missnöjet med Europasamarbetet gör inte EU till ett mer önskvärt eller progressivt projekt. Den svenska vänstern, som i årtionden stått för en seriös och trovärdig kritik av EU, har ingen anledning att plötsligt ta på sig ansvaret att försvara eliternas och storföretagens samarbete.

Varför skulle EU – en överstatlig koloss som inrättades för att utvidga den fria marknaden och vars institutioner arbetat för att inskränka arbetsrätten, underminera fackligt inflytande och påtvinga medlemsländerna drakoniska åtstramningsprogram – vara en kraft för att skapa ekonomisk rättvisa?

Hur skulle EU, vars enda demokratiska alibi är ett parlament som uppstod trettio år efter att samarbetet påbörjades, och vars beslutsprocesser omgärdas av sekretessbeläggningar och en skranglig offentlighetsprincip, befrämja det medborgerliga deltagandet?

Hur kan EU, där den ”fria rörlighetens” yttre gränser inte bara flankeras av rakbladsförsedda murar, utan också förkroppsligas av de 20 000 flyktingar som beräknas ha dött i Medelhavet de senaste tjugo åren, lägga grund för internationell solidaritet?

Och vad har EU-kommissionen gjort för att förhindra Orbáns och Kaszynskis systematiska avdemokratisering av Ungern och Polen?

Kort sagt: på vilket sätt är EU en institution som främjar vänsterns intressen?

Som ett resultat av vänsterns tynande EU-motstånd – en reträtt som återspeglar dess allmänna oförmåga att formulera ett alternativ till den globaliserade senkapitalismen – har vänstern i allt högre utsträckning tappat kontakten med den folkliga opinionen. Oavsett vad Brexit ”egentligen” handlade om står en sak klar, nämligen att britternas utträde ger uttryck för ett djupt rotat motstånd mot EU.

Detta motstånd går som en röd tråd genom unionens historia, från norrmännens nej i början av 1970-talet via danskarnas revolt mot regeringens svek efter Maastrichtomröstningen 1993; från det tidiga 2000-talets massiva gatuprotester mot EU-kommissionens toppmöten till grekernas resoluta oxi förra sommaren.

Den svenska vänstern kan välja att ignorera detta motstånd och i stället stämma in i etablissemangets fördömanden av det brittiska folkets beslut. Den kan, som Kenan Malik påpekar i Expressen (30 juni), välja att urskilja ”’internationalism’ i ett elitistiskt EU-projekt i stället för i skapandet av en paneuropeisk solidaritet underifrån.” EU-motståndet kommer inte att upphöra för det, men däremot kommer nationalisterna och högerpopulisterna även fortsättningsvis ha fritt fram att utnyttja den europeiska befolkningens missnöje.

Ett alternativ till denna i grund och botten reaktiva attityd är att den europeiska vänstern släpper sargen och formulerar en egen vision av sitt Europa: ett Europa byggt på demokratiskt deltagande, genuin internationalism och ekonomisk jämlikhet. Ett Europa där allmänintresset sätts före marknadens intresse, och där människor utifrån välkomnas i stället för att avhysas.

Som den brittiske journalisten Glenn Greenwald påpekade efter Brexit (The Intercept, 25 juni) är det inte särskilt förvånande att tvivelaktiga demagoger och rörelser exploaterar det vakuum som uppstår när politiker sviker. Revolter mot auktoriteter kan bidra till förändring och framsteg, men de kan också ge upphov till de mest obehagliga reaktioner. Som Greenwald konstaterar är lösningen på detta dilemma ”inte att underdånigt klamra sig fast vid korrupta elitinstitutioner på grund av rädsla för alternativen. Lösningen är att hjälpa till att begrava dessa institutioner, inklusive deras tyckare och experter, och sedan kämpa för att skapa någonting bättre.”

Det var den kampen som den svenska och europeiska vänstern så framgångsrikt förde för femton år sen, då hundratusentals européer slöt upp på gatorna i Nice, Göteborg, Genua och Dublin.

Brexit visar med all önskvärd tydlighet att den kampen alltjämt är nödvändig, såvida man inte vill lämna över Europas framtid i händerna på byråkraterna i Bryssel och barbarerna i det stagnerande imperiets provinser.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s