De progressiva måste återta populismen

populism

Artikel i Dagens Arena 29/11 2016.

Efter Brexit, Trump och Marine le Pens stigande opinionssiffror håller det politiska landskapet i västvärldens demokratier på att förändras i grunden. I allt fler länder överger väljarna etablerade partier och politiker till förmån för något som rutinmässigt avfärdas som ”populism”. På ledarsidor, bloggar och nyheter ser man varje dag representanter för den politiska och mediala eliten attackera denna populism och dess påstådda faror.

Liberala politiker och opinionsbildare tycks vara överens om att populismen har vissa grundläggande kännetecken. För det första sägs den ge uttryck för orealistiska och verklighetsfrånvända åsikter. ”De nya populisterna”, hävdar den amerikanska kolumnisten Anne Applebaum (Washington Post 23/9), ”erbjuder fantasier: skissartade planer, vaga idéer, omöjliga löften och gratispengar.” Enligt samma logik hävdar Richard Swartz (DN 22/10) att det grekiska folkets ”önskedrömmar” om en lön att leva på gör landet till grogrund för ”en ännu radikalare populism” än den som enligt honom bedrivs av den nuvarande regeringen.

För det andra är populisterna dumma och enkelspåriga. Britternas beslut att lämna EU, menar den tyske publicisten Peter Nolte, påvisar ”en bristande förståelse för hur komplexa mångbottnade institutioner med nödvändighet är på 2000-talet”. Populismens ”simplistiska renhet”, skriver den brittiske filosofen Julian Baggini (The Guardian 25/7) i en artikel om Jeremy Corbyn, ”fördunklar den komplicerade röra som verkliga politiska problem består av”.

För det tredje utmålas populismen som ett hot mot demokratin. Medan Barack Obama och Bill Gates varnar allmänheten för ”populismens faror” hävdar Andreas Johansson Heinö i Timbro Authoritarian Populism Index att populismen inte är ”en tillfällig utmaning utan ett permanent hot”. Allra längst går Carl Bildt, som i en krönika i Washington Post (15/11) hävdar att ”den råa populismen” i Trumps valkampanj inte innebär något mindre än ”slutet på Västvärlden som vi känner den.”

Men vad menar de egentligen med populism? Det är slående att begreppet, trots den omfattande forskning som bedrivs om fenomenet, så sällan definieras. I brist på precision används populism som en etikett på alla rörelser och åsikter som avviker från det politiska etablissemangets. Som den brittiske ekonomen John Weeks påpekar (Prime 10/11) tycks ordet populism allt mer användas ”för att legitimera politikens status quo” genom att avfärda ”alla ifrågasättanden av nyliberalismens ’konsensus’ som cynisk och enkelspårig opportunism.”

På så vis buntas Sanders och Trump, Syriza och Jobbik, Åkesson och Erdogan ihop i samma populistiska fack. Islamister, socialister och fascister slängs på samma skräphög. Det hela påminner om klappjakten på ”totalitarismen” under efterkrigstiden: ett begrepp som trots ett tvivelaktigt analytiskt värde var högst effektivt för att misskreditera politiska motståndare. Om totalitarismen på 1950-talet utmålades som det främsta hotet mot västvärldens demokratier är det nu populismen som hotar att förinta oss.

Gentemot domedagsprofeter som Carl Bildt kan man invända att Donald Trump förmodligen inte kommer att orsaka Västerlandets undergång. Däremot tyder allt mer på att vi befinner oss i det som statsvetaren Magnus Christiansson i senaste numret av Respons (5/2016) kallar för ”slutet på den liberala epoken”. Den liberala hegemoni som kännetecknat västvärldens demokratier alltsedan 1950-talet är på väg att krackelera. Om befolkningarna i Europas och Nordamerikas demokratier i sextio års tid gav sitt samtycke till det liberalt borgerliga projektet, som i korthet gick ut på att bygga upp välfärdsstaten och samtidigt behålla kapitalismen intakt, håller det folkliga stödet idag på att rämna.

Trettiofem år av avregleringar, privatiseringar, nedskärningar och underminerade välfärdsinstitutioner har gjort sitt: galopperande klassklyftor, permanent arbetslöshet, växande skuldsättning, ökande psykisk ohälsa och exploatering av naturen. Befolkningarna i de liberala demokratierna massövervakas av staten samtidigt som gemensamma tillgångar slussas över i privata händer och göms i skatteparadis. I takt med att alla etablerade partier – från de konservativa till de gröna – har börjat torgföra varianter av samma nyliberala politik har väljarna till sist gett upp. De söker sig till parlamentarismens marginaler: huvudsakligen till främlingsfientliga och chauvinistiska högerpartier, men även – vilket Sanders, Syrizas och Podemos framgångar visar – till vänster.

I stället för att rannsaka den politik som orsakat det växande missnöjet lägger etablissemanget skulden på populismen. De sörjer det som Carl Bildt kallar för Västerlandets ”fenomenala framgångssaga” och moraliserar över att folket, i stället för att i vanlig ordning ge eliten carte blanche, röstar fel. Britterna borde ha röstat för EU, amerikanerna borde ha valt Clinton. Experterna hade ju förklarat hur de skulle rösta.

Demokrati innebär enligt denna logik inte att rösta på det man tror på, utan att rösta rätt. Rädslan för ”populismen” bottnar i en elitism där folket, i stället för att utgöra demokratins fundament, uppfattas som ett potentiellt hot. Detta ”hat mot demokratin”, som den franske filosofen Jacques Rancière har kallat det, går som en röd tråd genom folkstyrets historia: Platon ville ersätta det atenska folkets – demos – styre med filosofernas välde, Thomas Hobbes sökte lämpa över makten från pöbeln till den enväldige suveränen. Det sena 1800-talets aristokrater varnade för att ge den farliga massan rösträtt. I dag klagar man på populismen.

Att ignorera folkets intressen är dock inte någon särskilt effektiv demokratisk strategi. Clintons misslyckande i USA-valet visar tydligt att högerpopulism inte kan bemötas med centerelitism. ”Snarare än att förkasta begreppet populist”, konstaterar den belgiska filosofen Chantal Mouffe (The Conversation 29/4), ”bör vi återta det.” Det bästa sättet att motverka dagens högervridning i Europa och Nordamerika är att lägga grund för en ny populism med progressiva och humanistiska förtecken. En sådan populism skulle ta det folkliga missnöjet på allvar, men erbjuda helt andra – och bättre – svar än de som erbjuds av högerns demagoger.

En sådan populism skulle handla om social och ekonomisk rättvisa, jämlikhet mellan könen, internationell solidaritet och ekologisk hållbarhet. Den skulle klargöra att hotet mot välstånd kommer från den koncentration av egendom som gjort att jordens 62 rikaste personer, enligt färska siffror från Oxfam, äger lika mycket som halva mänskligheten. Den skulle visa att hetsen mot invandrare och flyktingar är en rökridå för att avleda uppmärksamheten från de stora problemen. Och framför allt skulle den inte betrakta folket som ett hot mot demokratin, utan som dess givna utgångspunkt.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s