Recension av The Question of Strategy: Socialist Register 2013 i Arena (6/2012).
Frågan om ”strategier för vänstern” har någonting kvalmigt över sig. Jag minns ett slitet klassrum på Istanbuls tekniska universitet, där jag som deltagare på European Social Forum försökte följa ett panelsamtal om hur vänstern skulle bygga institutioner som kunde utmana Världsbanken. Det var varmt och kvavt och när samtalet tog slut kände jag stor lättnad. Jag tror att de övriga tolv närvarande kände likadant.
Utan att resultera i konkreta förslag riskerar frågan om vänsters strategier att skapa en ökad känsla av maktlöshet och apati. Det är därför med viss tveksamhet som jag slår upp den amerikanska årstidskriften Socialist Registers 2013-nummer, där ett tjugotal forskare och aktivister ombetts att staka ut nya riktningar för 2000-talets socialistiska rörelser.
Men även om tidskriftens utgångspunkt är skarpt självkritisk – i förordet förklarar redaktörerna att frågan om strategier ställts mot bakgrund av vänsterns misslyckande med att flytta fram positionerna i den ekonomiska krisens kölvatten – är i stort sett varje text framåtblickande och tankeväckande. Jodi Dean och Barbara Epstein diskuterar Occupy-rörelsens anarkistiska impulser, och frågar sig om rörelsen skulle tjäna på mer formella organisationsstrukturer. Mimmo Porcaro bidrar med tio glödande teser om hur den eskalerande krisen gett upphov till ett ”Lenin-moment” där de påtagliga sociala motsättningarna får ett radikalt brott med den rådande ordningen att framstå som mer eller mindre oundvikligt. Susan Spronk skriver om feministiska kamper i Bolivia, och John Saul sonderar motståndsmöjligheter i ett Sydafrika där det pro-kapitalistiska och alltmer arbetarfientliga ANC punkterat frigörelsens drömmar om social rättvisa.
De mest intressanta bidragen i Socialist Register är Michalis Spourdalakis och Hilary Wainwrights texter om hur Syriza på åtta år gått från obetydlig kommunistfraktion till Grekland näst största parti. Genom en skicklig balansgång har partiet tagit sikte mot det grekiska parlamentet samtidigt som man utgjort ett forum för sociala rörelser och utomparlamentariska krafter. Partiet har solidariserat sig med de militanta protesterna mot åtstramningspolitiken, och aktivt arbetat ”utanför” parlamentet genom att bygga upp sjukvårdscentrum och kartlägga möjligheter att utvidga Greklands kooperativa ekonomier. Som Wainwright konstaterar har Syriza fått ”arbetande människor att betrakta socialism som en skönjbar praktik i nuet, och inte som ett transcendent ideal.”
Artiklarna om Syriza visar att det alltjämt är möjligt att skapa ett inflytelserikt socialistiskt parti, men att det i sådana fall måste ske genom ett dynamiskt samspel med utomparlamentariska krafter. Den slutsatsen går i linje med hela Socialist Register, vars skribenter förenas i tron på ett nytt massparti som genom att uppmuntra (snarare än motarbeta) utomparlamentariska praktiker kan utmana dagens nyliberala dödläge. Tidningen erbjuder en fin möjlighet att med avstamp i samtidens aktuella konflikter tänka om traditionella socialistiska strategier kring begrepp som parti och stat. Det är hoppingivande läsning, som till skillnad från den senaste tidens alltmer svävande diskussioner om ”kommunism” och ”multituder” – akademiska debatter som genom att ta tillflykt till filosofin försökt förse vänstern med nya begrepp och ideal – aldrig förlorar förankringen i dagens politiska kamper.
Daniel Strand 